Egentligen har jag ingen bra förklaring till varför jag älskar KENT så mycket som jag faktiskt gör. Sett till bara texterna så lyssnar jag inte aktivt på någon annan artist/band som förpassas till det så kallade depp-facket. Ja ok viss grunge kanske skulle kunna vara kusiner till deppisarna men det är ändå inte samma sak. Så vad det är som gör att jag har gått hela (nästan) mitt liv med Kent vid min sida - ja, jag vet inte om jag har något bra svar. Det väcks något i smärtan, i mörkret, i deppen, i svenskheten, i skolgårdsskildringen, i discoskildringen. Och så står jag där - på gamla Tele2 Arena och gråter, skrattar, njuter och sjunger om vartannat och ungefär cirka 15 minuter in i första konserten den 21 mars inser jag att jag måste se dem igen innan det är försent. Igen. Jag var 17 år när Kent släppte sin första skiva. Blå jeans och När det blåser på månen blev på en sekund mitt liv. Jag såg dem live för första gången samma år och sedan dess gick det sällan något år utan att jag såg dem live minst en gång. På den tiden det var viktigt att räkna antal konserter så vet jag att jag var över 20 konserter med Kent en gång i tiden. Vad det landar på idag vet jag inte. När jag såg dem på sista turnén trodde jag ärligt att det var för sista gången, Kent har ju alltid varit tydliga med vad de vill och gör sällan något utan att verkligen mena det. När de först annonserade att de skulle komma tillbaka för några spelningar blev jag först, konstigt nog, lite besviken. Det kändes så o-Kentigt att göra. Men istället för att tjura över det köpte jag två biljetter, en till mig och en till min pappa som jag visste skulle bli glad för överraskningen. Och såhär i efterhand så kanske det var mitt bästa beslut på väldigt länge. För tack och lov att jag inte "sket i biljetter för att vara cool och svårfångad". Mitt hjärta gick på högvarv i exakt två timmar och har faktikst inte slutat sedan dess. Jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig, men jag trodde faktiskt inte att jag skulle bli 17, 22, 27, 32 och 19 igen. För varje ny låt de spelade kom en ny känsla. Antingen kastades jag tillbaka till den där första konserten på Silverdalen (tror jag? Rätta mig om jag har fel alla Älmhultare), eller till en festivalsommar och hångel till 747, till förfester med Kräm och ensamma nätter med Ingenting, Någonsin. Varje låt kändes genom hela kroppen och jag som gått och trott att jag blivit stel, hård och känslostum på senare år upplevde allt igen i en stor underbar rush. De hypnotiska projeceringarna, videokonsten, förstärkte också varje känsla på ett nästintill drömmande vis. Jag vet, jag vet, recensionerna var ljumma. Och det egentligen med all rätt. Spelningen på fredagen var absolut inte det bästa Kent gjort, långt ifrån. Men det spelar ingen roll. För mig var det 10/10, 5 av 5, 100 av 100. Det gick rakt in och det är jag så otroligt lycklig över att ha fått uppleva igen. Det var en varm kram att springa rakt in i. Mitt tonårsjag mötte mitt nu-jag i någon slags gemensam euforisk berg och dalbana. Sen i fredags har jag lyssnat på Kent nonstop och det enda jag är ledsen över är att de inte spelade Egoist. Och egentligen 30 till låtar men en kan ju inte begära allt. Kanske hade jag också förväntat mit något kul gästspel, en större kör som sjöng med i en och annan låt. Ljudet kunde varit bättre. Ja, det fanns såklart saker att önska. Men i stort. Tack som fan.Ps: ny biljett är inköpt, vi ses igen imorgon <3Var du där? Vad är dina tankar?
