För första men absolut inte sista gången har jag läst Marianne Fredriksson! Jag tycker det är rätt svårt att hitta nya författare man tycker om så jag blev pirrigt glad under tiden jag läste den här boken eftersom jag visste att det finns fler och vida mer omtyckta böcker av den här författaren som väntar på mig, yey!Vad jag läste: Flyttfåglar, Marianne Fredriksson, tryckt 2000En roman på 231 sidor som är väldigt lättläst med korta kapitel (I love!) och med en ton som är väldigt rätt på sak men som också smyger in briljanta meningar som på bara några få ord kan fånga en hel livstid. Det är rätt häftigt att se hur otroligt skicklig berättare Fredriksson är! Varför jag läste: De flesta av oss i det här landet känner nog till Marianne Fredriksson och för någon som är en bokälskare som jag så skäms jag lite över att inte förräns nu har läst något av henne. Det känns som att hon hör till den svenska kulturkanon (om man nu tvunget måste göra en sån). Hur som helst har det aldrig blivit av, kanske hade jag trott att hennes böcker skulle vara av en annan tid, att det skulle vara lite mossigt. Så fel jag hade. Anledningen till att jag äntligen plockade upp den var att jag befann mig i Blekinge och vi skulle ut på en lång resa i Europa, det var sista pack-dagen och jag insåg att jag inte skulle hinna åka in till stan för att köpa upp mig på pocketböcker som jag hade tänkt. Alltså började jag plocka bland mina loppis-högar och fann Flyttfåglar. 15 kr på Erikshjälpen hade jag en gång gett för den men sen låtit den marinera. Vad den handlar om: Flyttfåglar handlar om två kvinnor, Inge och Mira, som vid femtiårsåldern, med olika bakgrunder och livserfarenheter, finner varandra och utvecklar en djup vänskap som blir både deras räddning och prövning. Boken är inte driven av handling i traditionell mening utan är mer ett stillsamt porträtt av två liv som korsas, där tystnader, känslor och förflutet väger lika tungt som det som sker i nuet. Det briljanta är att trots att det inte känns som att det händer så mycket i handlingen så är själva historien så oerhört händelserik. Mira som har ett förflutet i Chile går inombords igenom flera generationers öppna sår skapad av diktatorn Pinochet och Inge har ett inre plågat av en gammal kärlek som skadat och tagit mer än den gett. Under handlingens gång nystas det hemska upp undan för undan på ett långsamt och på grund av orden, vackert vis. Favoritkaraktär: Inge. Jag tror många (särskilt mammor) kan relatera till en kvinna som hela sitt liv lyssnat till andras röster istället för att "helga" sin egna vilja och sina egna känslor. Tycker porträttet av henne är extra vackert och respektfullt. Vad jag tyckte: Flyttfåglar är ingen bok man läser för dramatikens skull, utan för den inre resa som sker. Titeln antar jag syftar till både det fysiska, att Mira flytt ett land för ett annat och att alla karaktärer i boken flyr undan något, minnen, tankar och måsten. Jag älskade den för sitt vackra poetiska men samtidigt direkta språk, på sättet den speglar en kvinnlig vänskap - djup, komplex och nära, men också för att den trots att den är så kort ändå ger en historia som lever kvar länge. Ett tecken på att jag verkligen tog den här boken till mig var att jag i samma sekund som jag var färdig med boken satte mig och lade en beställning på Marianne Fredrikssons mest populära verk "Simon och ekarna" och "Anna, Hanna och Johanna". Så pepp på att läsa dem!En bra passage ur boken som speglar en kvinna som blivit sårad för många gånger av en man är: "Det var nästan som en förälskelse. Men några sexuella lockelser var inte närvarande, varken Mira eller hon själv hade rätt böjelse. En lång stund satt Inge vid sin dagbok och beklagade djupt att så inte var fallet. Men det skrev hon inte."Visst kan man känna igen sig i det? Att man liksom ibland kan önska att man kunde leva med en kvinna istället för en krånglig man som inte fattar nått?! #intallamän osv.Ps: så gulligt författarfoto!? Så uppfriskande att se bland nutidens mer stylade ditos.
