Dags för en bokrecension, äntligen (iaf enligt mig själv haha).Vad jag läste: Onkel Toms Stuga av Harriet Beecher-Stowe utkommen 1954, tryckt utgåva 1982En roman/samhällsdebattsprosa på 330 sidor som är en äkta klassiker. Skriven om historiskt verkliga händelser men själva berättelsen är skriven som en klassisk berättelse. Språket är väldigt rätt på sak och såklart något gammalmodigt men aldrig så det blir svårt att läsa. Varför jag läste: Jag har alltid vurmat för klassikerna men numera blir det sällan jag har "energi" nog att ta mig an en. Onkel Toms Stuga har länge legat på listan av böcker att läsa och jag skäms nästan lite för att jag inte läst den förrän nu. Och så synd. Med tanke på vilken läsupplevelse det var. Även denna bok fick åka med till Italien eftersom den låg och väntade på mig i Blekinge så det var ju lite slumpen att det blev just denna bok just nu MEN samtidigt känns det som att det verkligen var meningen med tanke på hur Trump försöker skriva om historien kring slaveriet därborta i Usa genom bland annat att förbjuda och förändra de utställningar om slaveriet som finns på olika muséer. Sjukt är det. Men kanske kan en del i motståndet vara att läsa just sådan här litteratur, skriven av svarta, skriven av dem som var med när det faktiskt hände. Så tänkte jag i alla fall när jag läste och det gjorde själva läsandet än mer mäktigt! Vad den handlar om: I Onkel Toms Stuga får vi följa Onkel Tom (såklart) som är en vänlig, oerhört kristen och stark och slav. Vi får följa hans väg i systemet där han säljs mellan "godhjärtade" slavägare till fruktade plantageägare med hårda piskor. Parallellt får vi också följa unga fru Eliza som när hon får veta att hon ska säljas ger sig av på flykt. Vi får följa hennes resa där målet är friheten i Kanada. Båda berättelserna är kantade av våld, hårda ord och en spegling av både svarta och vitas verklighet i den amerikanska södern på den här tiden. Det är en berättelse om fruktansvärd människosyn och ibland är det nästintill obegripligt att förstå att händelserna man läser om faktiskt har hänt på riktigt. Jag tänker till exempel på scener från auktionsmarknaden där slavägare går runt och inspekterar människorna som är till salu. Vidrigt. Favoritkaraktär: I en sån här berättelse så blir det ju lite att man håller på alla svarta, naturligtvis, man vill att det ska gå bra för dem och man bara längtar efter frigörelsen. Men om man ska välja en karaktär bland dem så blir det "Topsy", ett litet barn som behandlats så fruktansvärt illa att hon inte vet annat än att vara elak och sno saker men som med värmande händer så småningom blir en fantastisk ung tjej. En annan favorit är en av få vita personer som söker förändring. "George Shelby" började som barn att lära Onkel Tom att läsa och skriva och senare i livet blir han politisk aktiv - utan att avslöja för mycket. Vad jag tyckte: Intitalt var tog det några sidor innan jag vande mig vid språket i Onkel Toms Stuga. Inte bara för att texten ju är skriven med en viss gammalmodig ton utan också för orden i sig, man använder sig av språket som man gjorde då - självklart - vilket innebär en hel del "N-ord" som ju idag känns lite svårt att ens läsa. Men, när man väl kommit förbi det så glider man snabbt in i handligen. Språket är så direkt och det händer så mycket på kort tid att sidorna bara flyger fram. Som jag nämnde ovan blev läsupplevelsen så mycket starkare i den kontext vi nu lever i, ok det här kommer låta pomoöst men det kändes liksom lite som en samhällstjänst att mer om slaveriet och att läsa fler böcker av svarta författare. Något att tänka på generellt. Själva boken och handlingen som sådan är rätt lättläst och den är som sagt lätt att ta till sig. Man tar sig an karaktärerna och vill hela tiden veta mer och veta hur det ska gå för dem. Att jämföra den med andra "klassiska verk" är kanske inte helt rättvist då den kanske blir lite väl "enkel" i jämförelse. När boken kom blev den en succé då man för första gången kunde förstå och relatera till slavarnas situation. I modern tid har den fått en del kritik, främst från afroamerikanska författare, att boken skildrar svarta på ett underkastat och stereotypiskt sätt. Jag kan förstå det men å andra sidan känns det som att det var så det var då - var man svart i södern så hade man nog inte så mycket val än att underkasta sig och för att skriva en roman som då var tänkt som opinionsbildande så behövde författaren nog ge sig på att använda stereotyper för att människa som läste verkligen skulle förstå situationen. Tror jag. Klassisk citat ur boken: “You may own my body, but my soul belongs to God.” sagt av Onkel Tom själv. Har du läst Onkel Toms Stuga? Berätta gärna!
