Det här är eventuellt den bok som jag läst snabbast av alla böcker jag läst. Jag svepte den på två dagar. Mycket tack vare att jag åkte tåg mellan Monterosso och Milano (tre timmar enkel väg) och tillbaka och läste i stort sett hela tiden. Är det ett bevis på att boken var så bra eller att tågresan var så tråkig - det är frågan! Vad jag läste: Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén utgiven 2024En debutroman som gjort stor succé, inte bara vann den pris som "Årets bok", den ska också bli film och den har toppat exakt alla försäljningslistor som finns, typ, i hela världen samt årets mest lånade på bibblan. Inte dåligt för en debut, oh my. En roman på 361 sidor som tar upp teman som åldrande, familj och kärlek. Varför jag läste: Helt enkelt för allt det jag skrev ovan. Jag har inte kunnat undgå hypen kring den här boken, alla priser, alla varma hurrarop, alla vänner som rekommenderat den. Att jag inte läst den förut handlar också om exakt detta, jag blir nästan alltid lite avig och drar ut på det när för många rekommenderar samma sak. Knäppt nog, för när man väl kommer till skott ja då fattar man inte varför man dröjt på det så länge. Vad den handlar om: Vi får följa Bo, både i nutid och i dåtid. Här och nu följer vi hans sista tid i livet, med hemtjänst, tankar kring livet och inför döden, hans relation till sin son och sondotter, sin vän och sin dementa hustru, men också hans känslor och relation till sin älskade hund. Genom tillbakablickar i Bos drömmar och tankar får vi lära känna Bo genom livet och vi lär oss att så som man blir i livet bygger väldigt mycket på hur man blivit behandlad i sin barndom. Favoritkaraktär: Hugget och stucket mellan Bos barnbarn Elionor (tror jag hon heter) och hans bästis Ture. Elionor för att hon är ett såntdär barnbarn man själv önskat att man var, en som ställde frågor och pratade med sina morochfarföräldrar på ett helt okonstlat vis, som om man vore bästa kompisar och pratade om allt, högt och lågt, skoja och skratta, allvarligt och kravställande. Ture för att, ja jag vill inte avslöja för mycket, men det är en väldigt fin vänskap. Vad jag tyckte: Nämen, jag fullkomligt älskade den. Svepte den som sagt och det är sällan jag gör det. Dels är den skrivet på ett oerhört fint sätt, det känns som om Lisa själv älskar Bo med hela sitt hjärta och hon skriver så respektfullt om alla, kring alla karaktärer. Det är en väldigt vacker berättelse om att åldras och att på livets vinter gå igenom hela sitt liv, både det dåliga och det vackra, att minnas, att älska och att sörja. För mig som har väldigt svårt att tala och tänka kring döden utan att få andnöd och panik så var det här väldigt fint att läsa, jobbigt stundtals absolut men framför allt kändes det fint att få läsa om den sista tiden i en människas liv på ett så odramatiskt sätt. Det händer massor, ändå händer det väldigt lite om ni förstår vad jag menar. Det är absolut en bok att gråta till, att känna hopp och värme, sorg och kärlek. Ja alla känslosträngar slås på utan att det på något sätt känns överdrivet eller konstlat. Hela boken känns oerhört normal - och det är i det vardagliga som det blir så vackert och stort. Betyg: 5 av 5.
