Måndag igen och skidsäsongen är nog över för den här gången och för första gången i mitt vuxna liv så känner jag att det känns helt okej för ÄNTLIGEN har jag/vi lyckats maxa den så mycket som vår budget/tid/ork/lust klarat av och det känns helt otroligt. Annars brukar jag känna "ååååh jag vill åka meeeeeer" varje år, en vecka är liksom inte åkning nog. Men när vi rullade hemåt igår från Kläppen så kände jag mig helt lugn med det. Skön känsla. För vi hade en strålande helg i Kläppen. Solen sken, backarna var helt fantastiskt preppade, det var lagom med folk, inga köer. Det var också fyra glada barn (även om det absolut inte syns på just den här bilden haha) som hade skoj i backarna även om... ...det stundtals fanns en del trötthet och "nu vill jag hem till stugan"-mode också såklart. Jag fick också påminna mig själv om att Rocco ju faktiskt inte är så stor än och att det faktiskt inte alls är konstigt att han å ena åket vill åka helt själv men i nästa tycker att allt är läskigt. Tålamod är en förälders dygd visst? Inte alltid så lätt dock... Lite lek utan skidor gör också sitt till för att hålla humöret uppe så länge som möjligt. Vi hade också ett gäng födelsedagar att fira. Kusin Nike fyllde år på torsdagen, Essie fyller inte förrän senare i april men firades på fredagen och storebror Lasse fyllde år på lördagen. Alla fick sin dag, sin födelsedagssång och sin "tårta" of Choice. Alla mycket nöjda! Kolla in så fint? Under helgen pågick också någon slags Big Air-tävling som vi kunde njuta av från liftarna - helt sinnessjukt hur de hoppar och snurrar och voltar? En annan får svindel av att lyfta 5 centimeter från snön. Jag är oerhört tacksam över den här fina helgen som vi fick i solen, i snön och med varandra. Så pass att jag nu känner mig 100% redo för vår och att lämna skidsäsongen bakom mig. Dessutom oerhört redo för en helt vanlig fem-dagars-jobbvecka. Två veckor på raken med resor gör en ändå bra mer sliten än vad jag skulle vilja erkänna...
