Jag skrev ju att vi hade en riktig panghelg i helgen och det var förvisso sant, åtminstone ända fram till det rejäla vårtecknet "studsmatteskada" kom fram. Essie har sedan hon upptäckte fenomenet studsmatta pratat om det cirka en gång om dagen på olika sätt. Kort sagt, hon älskar att studsa. Härligt tycker jag eftersom det är oerhört bra träning - herregud vad de rör på kroppen när de hoppar. Så himla fantastiskt. Så tacksam för den här uppfinningen. Blir själv svettig och andfådd efter bara tre minuter på mattan och blir imponerad av Essie som kan hålla på i timmar. MEN. Det finns ju också statistik som stödjer det faktum att benbrott och kroppsskador ökat markant sedan studsmattans intåg och så fick då även vi åka till akuten igår. Det började så glatt. Jag, Essie, kusin Charlie och en äldre kompis till honom hoppade runt och skrattade. Jag trampade lite snett och tänkte "satan också vad lätt det är att skada sig om man inte är koncentrerad" och så tänkte jag "asså det är ju verkligen inte så bra att vara såhär många på studsmattan". Två sekunder senare landar Essie fel och skriker på det där sättet som man skriker när det gör riktigt, riktigt ont. Jag förstår genast att det är på allvar och hela kroppen känns kall inombords. Ångest och flashbacks till det där ögonblicket då hon bröt sin arm. Jag svär något som inte låter bra men kan inte stoppa mig. Essie är otröstlig och vågar inte vicka på tårna eller sätta ner foten i marken. Vad gör vi? Den är inte bruten, det är vi ändå ganska säkra på. Säkert är det bara en stukning och det kommer att gå över, men tänk om... så vi åker i alla fall in till akuten. När läkaren kommer blir Essie plötsligt flera år äldre och svarar tydligt på hennes frågor, viftar lydigt på tårna och säger tack för hjälpen. Med färska röntgenplåtar som visade hel fot och en rejäl förmaning från läkaren om "BARA EN ÅT GÅNGEN PÅ STUDSMATTAN" åkte vi sen hem och åt än mer tårta. Själv var jag nedstämd resten av dagen. Jag tog det mycket hårdare än vad det kanske förtjänade, men det är som om något går sönder i mitt barns kropp så går det också sönder i min. Det kändes fysiskt och det kändes psykiskt. Föräldraskap I guess. Vad vill jag säga med det här inlägget då? Tja, inget egentligen mer än att tipsa om att man kanske inte ska hoppa för många på studsmattan och kanske framför allt inte när det är flera i olika storlek, det är fanken skitsvårt att parera någon annans hopp om man inte är beredd. Det ÄR ju svårt att förbjuda barn att inte hoppa fler än en samtidigt men ja, var med och håll koll kanske. Så, ja, tänk på det.
