Hej hörni - nu har det gått såndär lång tid igen! Livet rullar på - tack och lov - känner jag nu efter en otroligt skärrande episod som vi gått igenom sen sist. Många av er följer ju med på insta också så ni vet ju redan men låt mig ändå berätta. Min terapeut har också bett mig skriva ner hela händelsen för att bearbeta så nu blir ni min hjälp i bearbetning, tack på förhand för det. En måndag i augusti låg jag och drog mig i sängen, solen sken in genom fönstret, kvällen innan hade vi kommit i säng först klockan 01 och jag var trött. Låg och velade mellan att gå upp och gå ut i det vackra vädret för en hajk i bergen och att sova vidare. Vi befann oss i Monterosso I Italien, det var sista veckan av sommarlov så jag övertalade mig själv (det var inte svårt) att somna om, snart skulle skolan börja och alarmet ringa tidigt. Plötsligt vaknar jag ur slumrandet av att något skakar och slår mig i ryggen. Instinktivt fattar jag att det är något som är fel och nästa tanke är att Rocco har ett anfall. Jag sätter mig upp i sängen, grabbar tag i Rocco och vrålar efter Simone att ringa 112. Han kommer springandes och hugger telefonen. Jag lägger Rocco i framstupa sidoläge. På något konstigt vis är jag både skärrad och tror att han ska dö och exakt samtidigt är jag lugn och så fullkomligt medveten av vad jag gör. Någon slags röst säger mig att allt kommer gå bra. Såhär i efterhand är det så svårt att förstå att båda känslorna kan existera samtidigt. Det är i stort sett omöjligt att veta hur länge anfallet pågår. Kanske 1 minut. Han skakar våldsamt i hela kroppen, det är omöjligt att få kontakt. Hans tänder biter ihop så hårt att två tänder flyger ut. Plötsligt är det över. Och han sover. Så djupt att jag nu tänker att han är i koma. Jag hinner till och med se mig själv besöka min son på sjukhus som ligger i djup koma och läkarna beklagar sig över att de inte vet varför. Han vill bara inte vakna. Men tillbaka till verkligheten inser jag att han sover. Djupt. Hans kropp svarar ändå när jag lite lätt nyper honom på benet. Jag förstår att han är med oss. Han är inte död. Han är inte borta. Senare ska läkare förklara att ett sådant anfall känns som att ha sprungit flera maratonlopp på raken och det är snarare en regel än ett undantag att man sen somnar djupt av utmattning. Det dröjer inte många sekunder innan vårt sovrum är fullt av ambulanspersonal. En fördel och en nackdel med att befinna sig i Monterosso är att det är långt till närmsta sjukhus, med kringelkrokvägar som inte går att köra snabbt på. Fördelen är att det är väldigt många bybor som är utbildade till akut vårdpersonal. Det finns tre ambulanser i lilla byn och människorna som springer in i vår lägenhet känner oss redan och börjar omedelbart undersöka Rocco. På mindre än 2 minuter hade de kunnat konstatera:1. han sover bara, var lugn2. han har ingen feber, det är bra3. vi åker till sjukhus nu, pappa får följa med i ambulansen - mamma får komma efter (pga språket och det bara fick åka med en förälder) Så fort ambulansen rullat iväg tillät jag mig själv att bryta ihop i 30 sekunder, storgrät och hyperventilerade. Sen drog jag ett djupt andetag, packade väskan, försökte förklara för Essie och lämnade henne hos nonna och åkte efter. Från ambulansen ringer sen Simone då Rocco vaknat. Han är groggy och förstår inte riktigt vad som händer. Han gråter och säger att han vill hem. Jag försöker peppa honom med att det är spännande med ambulansen och alla coola grejer därinne. Det verkade hjälpa något. Jag lyckas ta mig till sjukhuset och när jag ser honom ligga där så liten på en sjukhussäng med slangar i kroppen (igen!) gråter både han och jag. Jag lägger mig bredvid honom på sängen och vi gråter lite tillsammans. Han kräks plötsligt och sen somnar han igen. Blodprover tas och vi skickas sen upp till en annan avdelning och får ett rum där vi sen ska vara i tre dagar. Mycket hinner hända i tankarna under dessa dagar. Många gånger hör jag Simone prata med läkarna på italienska och jag förstår fragment och missförstår och blodet hinner frysa till is innan Simone hinner översätta och jag får veta att allt ser okej ut. Rocco är vid gott mod efter första natten. Han blir mer och mer som vanligt. Dag två får han åka ambulans igen - till Sarzana för att göra en ögonundersökning som bara visade att allt var bra och lite senare på dagen får han också göra ett EEG. EEG visade tydligt att ett epileptiskt anfall hade skett. Så nu vet vi svart på vitt det vi redan visste men ingen vet fortfarande varför. Det kan vara epilepsi, det kan vara en enskild händelse. Det kanske aldrig mer kommer hända igen, det kanske är något vi måste vänja oss leva med. Ingen vet. Vi bor ännu en dag på sjukhuset och det är mest för observation, läkarna har redan beslutat att vidare undersökningar ska ske i Sverige. Å ena sidan ville vi helst få alla undersökningar som går här och nu, å andra sidan är det skönt att vi kan åka hem som planerat. Samma dag som vi ska lämna sjukhuset får vi prata med neurologen som menar att det högst troligast är en enskild attack. Det är inte helt ovanligt bland barn under 7-8 år och ofta sker det antingen vid insomning eller uppvak. Och ofta kan det bero på hetta, uttorkning, feber eller annat. En stark förklaring skulle kunna vara att vi kvällen innan var på fotbollsmatch i Genua, det var oerhört varmt, massor med folk, hög stämning, spännande för ett litet barn. Vi kom hem sent. Kom i säng kanske 01. Vi drack säkert för lite vatten. Vi försöker lägga pusslet. Vi åker hem till Sverige på en fredag, på måndagen har vi redan fått läkartid. Han skickar remiss, vilket var bra, synd bara att han skickar den fel och vi kommer till ännu en allmänläkare som i sin tur får skicka ännu en remiss. Nu har vi tid hos neurolog i Sverige den här veckan och vi hoppas få fler kontroller och reda ut det här. Oron då? Ja, konstigt nog har den inte varit så extrem. När vi kom hem började skola, aktiviteter, jobb och liv och det blev liksom full fart direkt - det var bara att köra och lita till att lärare och pedagoger tar hand om Rocco på bästa sätt. Däremot finns det ju en stor oro inför vad som komma skall men även här försöker jag tänka positivt och så länge vi inte vet något annat så tänker jag att det här var en enskild händelse som inte kommer hända igen. Värst för mig har varit chocken och så fort jag inte uppehållit mig med något - telefonen, träning eller vad som helst - så har känslan av hans lilla skakande kropp bredvid min rubbat hela mig, det har skapat panik och jag återupplever varenda sekund av det som hände hela tiden. Tack och lov fick jag tips av en kompis som varit med om liknande att boka en tid direkt hos psykolog vilket jag gjorde och fick lite KBT-övningar som hjälpt mycket bra. Så det tipset vill jag verkligen dela med mig av. Ta tag i det direkt, vänta inte! Uppdatering följer. Kram till er som orkade läsa hela den här långa texten <3
