Ok, så jag är hyfsat tillbaka till livet även om kroppen svettas och kämpar på en hel del fortfarande. Jag ska ändå göra mitt bästa för att redogöra lite om min lilla födelsedag förra veckan! Jag fyllde alltså 41 stora år! 41.. ja, det kändes ju inte riktigt lika kul som 40 (som jag nämnt tidigare). 40 var ett enda långt firande, jag hade peppat för det långt i förväg, jag ställde till med tre olika kalas, jag blev överraskad med resor och blev bortskämd till tusen. Ja, ni vet ju, jag har berättat om dem alla här. Så även om jag blev väckt med ballonger och kramar av barnen, av blommor och skönsång så kändes allt bara lite...tja, trist. Jag kände mig låg helt enkelt. Trots att jag fick välja lunch - pant fritto med ost. Alltså friterad pizzadeg med gorgonzola och stracchino. Ni hör ju. Herregud. Men det hjälpte inte humöret. Jag känner hur tiden springer ifrån mig, hur kroppen (lite smått överdrivet) kommer börja ruttna nu, hur krämpor kommer tillta, hur barnen bara blir större och större, ingen är en bebis längre. TIDEN RUSAR. Ja men typ så, en försenad 40-årskris tänker jag? Simone och Essie sprang runt hela förra veckan och tisslade och tasslade och Essie råkade försäga sig om att det skulle bli "kalas, men det får jag inte säga". Så jag visste att något var på gång och jag gjorde mitt bästa för att känna mig peppad men kände egentligen bara för att stanna hemma, lägga mig i sängen och äta upp resten av Monterossina-kakan som jag fick till efterrätt på lunchen. Det här är också en favorit här - vi hade den här kakan istället för bröllopstårta på vårt bröllop. Den är en fantastisk kaloribomb som bara finns här i Monterosso - hence Monterossina. Jag tog ledigt resten av dagen och tänkte att lite sol och lek med barnen på stranden kunde pigga upp mig. Men jag satt bara där i sanden och suckade samtidigt som barnen kastade sten i vattnet och Essie passade på att "råka bli så blöt att jag nog måste ta av mig kläderna helt" och sen bada. (det är fortfarande så kallt i vattnet och inget bra väder, även om det faktiskt var sol just på min dag) När jag satt där så försökte jag koncentrera mig på allt fint jag har i livet och ju mer jag tänkte på det och andades desto lugnare och på bättre humör blev jag. Jag började tänka att jag måste skärpa till mig, speciellt om Simone och Essie nu planerat födelsedagsfest på kvällen. Kom igen nu, liksom. Jag gick och duschade och förberedde mig. Sen gick vi iväg hela familjen på fördrink och jag tänkte att när som helst nu så kommer det hoppa fram lite folk. Det gjorde det aldrig. Vi gick till restaurangen och vid bordet stod det tydligt och klart att det var reserverat till 6 personer, varken mer eller mindre. Jahapp, då var det kanske ingen som kunde komma på festen då, tänkte jag. Ingen fara, jag var ändå inte på humör och familjen är ju ändå bäst, tänker jag lite buttert samtidigt som Rocco började få "det stora frispelet" och vägrade sitta still. Jag skämtar inte - vi har i stort sett aldrig haft problem med att gå på restaurang med barnen, det brukar lösa sig bra, kanske får man gå iväg någon gång från bordet och leka lite medan man väntar på maten osv men det är ju ingen biggie, den här kvällen var katastrof. Rocco skrek och skrek, ville inte vara hos mig, ville bara vara hos pappa, ville inte sitta still hos pappa utan pappa var tvungen att hela tiden stå upp. Både jag och Simone kände svetten i pannan och Simone tog till slut vagnen och gick ut med Rocco. Så där satt jag sen, själv med svärföräldrarna och Essie och åt min pasta. Det blev lugnt men inte särskilt kul. Rocco somnade till slut i vagnen och vi fick alla sen äta en stund tillsammans innan jag mest kände att det var lika bra att få den här dagen överstökad så vi gick hem och borstade tänderna och dagen slutade med att Essie sa "du är inte en snäll mamma" eftersom jag stängde av tvn, varpå jag började storgråta och kände mig som en OTROLIGT sorglig person. Men samtidigt kände jag "perfekt avslutning på en eländig dag" - så otacksam ändå mot alla runtomkring mig, men så kändes det. Innan jag somnade fick jag den här skickad av en vän. Kändes ändå på pricken på något sätt. Innan jag släkte lampan tänkte jag att imorgon är en ny dag och det kommer kännas bättre. Hah. Det gjorde det inte. Mitt dåliga humör fortsatte. Jag gick runt och suckade och Simone fortsatte att fråga om det fanns något han kunde göra "nej nej det går över" sa jag utan att veta säkert. Jag kan bara i detta läge tacka min lyckliga stjärna för att jag är gift med en man som alltid vill mitt bästa och som gjort som mål i livet att få mig och våra barn att må bra. För efter lunch hände det grejer! Först drog han med mig på hike, eftersom han vet att jag mår bra av att röra på mig och att vara utomhus och i naturen. Vi gick spikrakt rakt upp och svettades som aldrig förr, en otroligt skön känsla. Redan efter några meter kände jag hur kroppen vaknade till och humöret hängde snabbt på. Vi var ute i ungefär en och en halv timma och när vi kom tillbaka till byn kände jag mig helt ny. Jag kände mig pigg, var sugen på att lägga de trista tankarna bakom mig även om de fortfarande lurade där bakom hörnet och jag kände för en skön kväll hemma med familjen. BOOM. När vi kom hem så fick jag veta av Essie att jag hade 40 minuter på mig att göra mig iordning för att jag skulle ut på middag. Ahaaa, där kom överraskningen som hon och pappa hade jobbat på under veckan!! Så exakt klockan åtta steg jag in på Torre Aurora och möttes av det här härliga gänget, där några av dem åkt flera timmar med tåg för att vara med, som skrek SURPRISE!!! Vi drack bubbel, jag öppnade presenter, vi kramades, vi pratades, vi myste och vi njöt. Något senare gick vi till Trattoria da Oscar för att jag skulle få min all time high - spaghetti vongole - och njuta lite till. På lördagen vaknade jag mätt, trött, glad och nöjd med livet igen. Jag har fortfarande en del ångest kring det här med att tiden springer iväg men jag kan åtminstone ha denna oro samtidigt som jag har en säkerhet i att så många fina personer springer bredvid mig och drar mig ifrån oron när den blir för stor. Tack alla för detta födelesdagsfir. Speciellt tack till Simone och Essie - ni är bäst. <3 Vongole in my heart <3
