Ursäkta för oskarp bild men ville ändå på något sätt bildsätta glädjen i att vara hemma igen. Den här resan har verkligen känts i mammahjärtat på ett helt nytt sätt. Ofta när jag varit iväg har man kanske rest med vänner eller haft ett så pass hektiskt jobbschema att jag, helt ärligt, inte tänkt sådär supermycket på barnen mer än när jag varit på väg hem - då längtar jag ihjäl mig, men annars har jag ofta njutit av kompisskoj eller stressat över jobb och utnyttjat tiden på resa till att fokusera på just det utan att ha dåligt samvete över barnen. Men den här resan var annorlunda. Jag saknade och tänkte på barnen hela tiden. Jag gissar att den enklaste analysen av den är att jag träffade så otroligt många barn på den här resan. Barnen var överallt. De vinkade, skrattade, busade, kramades, ville prata och var nyfikna. Det gjorde att jag tänkte på mina små mest hela tiden. Det var så tydligt att de inte var med mig liksom. Så när hemresedagen var framme var det en otålig mamma som räknade minutrarna och det fina var att när jag tidigt på morgonen kom hem och trodde att alla sov - så satt barnen där i soffan och väntade på mig. Essie hade vaknat extra tidigt av längtan och så hade hon bakat en tårta till mig. Kan ni fatta?! Så fint. Sen att det var en oätbar tårta gjord av potatismjöl, salt, socker, peppar, kummin, vatten, rågmjöl, olivolja, soja och chiapulver är en annan sak. Det är tanken som räknas. Resten av dagen satt både Essie och Rocco i mitt knä eller så låg de över mig, eller så hängde de i ryggen på mig. Snacka om en tydlig markering: mamma, nu stannar du här!! Älskade ungar!
