Okej, så förra veckan hade jag äntligen återbesök hos gynekologen efter missfallet. Jag hade sett fram emot det besöket. Låter kanske konstigt eftersom det sällan är mysigt att lägga sig i gynstolen men jag var liksom lite ivrig att få veta om allt såg okej ut, om missfallet var, ja, över. Några dagar innan besöket ringde de från gyn och sa att min gynekolog var sjuk vilket kändes lite tungt då hon är den första jag mött på länge inom vårdkedjan som varit riktigt bra att prata med. Som tagit sig tid, som på riktigt verkat bry sig. Men jag ville gärna inte vänta två veckor till på ett återbesök så jag gick med på att träffa en vikarie. Själva undersökningen gick bra och allting hade fungerat som det skulle och det fanns inte längre några spår av en graviditet inom mig. Lättnaden kändes...bra. Jag tror att en stor anledning till att jag i detta ögonblick kände lättnad och glädje istället för ledsamhet och sorg är att jag pratat så mycket om det här. För varje gång man pratar om det blir det lite lättare att släppa sorgen och komma vidare. Och lättnaden jag kände var just detta - nu kunde jag gå vidare. Nu kunde jag börja om på noll. Det kändes SÅ skönt. Sen fick jag en kortare pratstund med vikarien som verkade sig vara en rätt go äldre dam med en humor som jag tolkade som rätt omedveten. Vi pratade lite lätt om att jag ju faktiskt är i tidigt klimakteriet men ändå blir gravid varpå hon utbrister "ja men det där, det kan man aldrig så noga veta". Haha, nähäpp. Och sen när vi pratade om ifall vi skulle försöka bli gravida igen utbrister hon "det är ju bra att veta att risken - eller ja chansen om man nu tvunget vill se det på det viset - att få tvillingar ökar ju stort efter 40". Haha, så himla härligt plumpt och icke-PK. Alltså obs hon sa det inte på något otrevligt vis utan på ett varmt sätt som gjorde att jag inte kunde låta bli att skratta högt. Hur som helst. Ett längre snack om framtiden, om klimakteriet och chanserna för fler barn kommer jag få ta med min original-gynekolog snart via telefon. Mer om det framåt. Men just nu känner jag bara, skönt, nu kan vi gå vidare. Det har varit ledsamt och tufft och det kan det fortfarande vara men mest av allt känner jag samhörighet med alla er som går igenom eller har gått igenom samma sak och hur vi stärker och hjälper varandra. Mitt enda och bästa råd för att komma vidare är: prata om det. Prata, prata, prata.
