En sak som för mig personligen var så otroligt fint att höra som några av er skrev till mig om var apropå det här att jag hoppades och drömde fast jag inte borde. En av er skrev såhär: "Jag har varit där, och det hjälpte absolut ingenting att jag inte hade vågat hoppats. Det blev lika mycket sorg ändå. Våga drömma. Köp den där gulliga babydressen, klappa på den ibland. Om det går åt helvete kan du ilsket trycka in den längst in i garderoben, och ta fram den när du behöver hulkgråta. Har du min tur får du en dag klä din bebis i den, och då kan man minnas bebisarna som inte blev. Man skyddar sig inte från sorgen när man inte vågar hoppas, man tar bara bort all glädje." Och det där satte sig hos mig. Det finns ju också ett bra citat som lyder "Ta ut glädjen i förskott, det enda som kan hända är att du varit glad". Och det är väl egentligen helt solklart att det är så man bör leva sitt liv? Ändå kantas graviditeter oftast med orden "jag vågar inte hoppas" och visst, med tanke på hur vanligt det är med just missfall så är det ju vettigt att i alla fall vara medveten om att det kanske inte kommer gå vägen men vi måste ju få hoppas? Och visst, att vara beredd på missfall och inte våga hoppas är ju något slags mentalt skydd, en mur som man bygger upp. Men hjälper det verkligen? Blir man inte ledsen ändå? Min man vågade hoppas, han började prata med min mage från första sekund och visst blev han också bestört och superledsen när det inte blev som vi ville men inte blev hans sorg större än min bara för att han hade tillåtit sig själv att hoppas? Nej, jag tror verkligen att ni har rätt - ni som skrivit till mig om det här - att vi gör oss själva ingen tjänst genom att hålla tillbaka. Precis som sorgen måste få finnas så måste också glädjen och hoppet finnas. Och det här tar jag verkligen med mig framåt. Tack.
