Hurra för farmor - ungefär så står det i rubriken. För ja, så blev det i alla fall en överraskning och fest för Nonna 70 år trots att jag själv lyckats försäga mig och trots att jag råkade berätta hemlisen för Essie samma dag och vi fick kämpa hela långa dagen med att se till att Essie inte skulle försäga sig. Alltså jag och hemlisar - ingen bra kombo. (obs är bra på att hålla VIKTIGA hemlisar, är ingen skvallertant, men när det är liksom såna här grejer som är så lätt att försäga sig kring typ när någon frågar "vad gör du ikväll?" "jomen vi ska ju ha fest ju!" "vaddå för fest?" "aaaaa skit också"). Ja ni fattar. I alla fall det hade dukats upp med vin, småplock, ballonger och blommor. När Simone sade till Anna-Maria att hon hade 5 minuter på sig att göra sig redo och följa med ut på apperitivo så sa hon "åh nej, tack jag orkar inte gå ut idag, gå ni så ses lagar jag mat". Haha, det hade kunnat gå åt helsicke med andra ord men Simone fick tvinga ner henne och till slut blev hon både överraskad, rörd och pigg som en 40-åring. Alla kollegorna på plats för att hylla och jag tror att nonna var extra glad över att ha båda sina söner med barnbarn på plats, det händer ändå inte alltför ofta. När tårtan kom åt Essie och hennes kusin Andrea (pojknamn här i Italy) upp alla socker-rosorna och efter lite dans och kurragömmalek var vi alla redo för sängen. Kortisonsprutan har inte gjort någon större skillnad så jag var rätt tacksam över att det hela var en 70-årsfest och inte en 30-årsfest. Gonatt.
