Okej, jag tror att ni förstår att jag älskar min familj över allt annat. Så jag hoppas att ni ursäktar följande glädjeskrik: JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! Barnen är tillbaka på FÖRSKOLAAAAAAAAAN!!!! Jag är verkligen långt ifrån den person som anser att förskolan är det bästa för barnen. Jag tror egentligen att barn mår bäst av att vara så mycket med sin familj som möjligt, givet att föräldrarna inte är idioter förstås. Däremot behövs ju stimulans, lek och utveckling och det är ju svårt att ge sina barn om man också ska jobba 100%. Så här är vi nu i livet. Det går helt enkelt inte och därför är ju förskolan något helt magiskt. Tack och lov. Så, ni har ju följt med vår lilla Corona-verkstad här hemma. Fem veckor har alltså barnen varit hemma och jag kommer garanterat se tillbaka på denna tid som en lugn och harmonisk tid där allt funkar väldigt bra. Men just nu är det bara en enorm LÄTTNAD. Som jag berättat om så har det funnits enorm frustration i att ha barnen hemma. Men såklart har det också funnits gosiga stunder och även om det inte är superenkelt att skriva texter med Rocco i knäet samtidigt som han leker med bilar och äter smulig macka så har jag kunnat pussa honom på kinden så ofta jag velat och ja, det är förstås dagens bästa pussar ändå. Men. I takt med att Italiens corona-kurva dalar neråt samtidigt som det extrema förväntade utbrottet inte riktigt kommit i Sverige så har italienarens ångestnivå gått ner något och vi har nu kommit överens om att om jag både lämnar och hämtar så får barnen gå på förskola. Tror ni jag gick med på det snabbt eller!? Japp, ja, jajamen det funkar bra det. Absolut! Så nu finner jag mig här - med all tid i världen och få saker gjorda men är stressad något in i bängen!! Är inte det ödets ironi ändå. Att liksom bara för att jag nu fick tid så vill jag pressa in så förbannat mycket saker på denna tid jag har att pulsen genast går upp. Idiot kan man också kalla mig. Därför ska jag nu dricka ett glas vatten, andas djupt i en minut och sen skriva en att-göra-lista och försöka lugna ner mig lite. Kanske är det såhär kor känner på kosläppen!? Att man liksom blir alldeles nipprig av friheten att man inte vet vad man ska ta sig till och det typ blir helt tok!? Jag kan i alla fall relatera till kossorna. MU på er.
