Igår var det en tuff dag då det var dags för det sista farvälet av lille morfar då det var urnsättning i Fridlevstads kyrka. Det var mycket sorgligare än jag hade förväntat mig. Eftersom själva begravningsceremonin i kyrkan skedde för flera månader sedan så trodde jag på något sätt att det här skulle bli mer av en hyllning, en vacker och ljus ceremoni, kanske med skratt istället för tårar. Det var liksom bäddat för det. Solen steg tidigt denna dag och vi klädde oss i sommarklänning och ljus skjorta för julis hittills hetaste dag. Jag plockade blommor i trädgården, jag blandade morfars favoriter rödklöver med mina egen favorit lavendel - allt kändes väldigt kärleksfullt och tja, nästan positivt. Men så gick vi mot graven och plötsligt slog det mig hur definitivt allting var. Hur livet är. Hur tufft och ledsamt det är att vi måste ta farväl av dem vi älskar. Vi sjöng några sånger och en vacker dikt lästes. Vi grät och släppte ner blommor och jag ville aldrig gå därifrån. Trots att den här platsen finns kvar och morfar finns runtomkring oss hela tiden så var den här stunden obeskrivligt ledsam. Nu vilar morfar tillsammans med mormor här, på den soliga platsen, med alla blommor runtomkring. Han har det bra och vi har det bra. Tillsammans åt vi alla lunch sen under päronträdet, precis som morfar själv gjort så många gånger. När kvällen kom spelade himlen upp en vacker ballad för oss och kanske var det morfar som orkestrerade ljuset och molnen däruppe som en sista vinkning. Ha så härligt var du än är nu Moffi, hoppas där finns massor av potäter, kaffe och lättöl.
