Ni som följer med på Instagram har redan koll på att vår semester gick från lek till fullfjädrad panik i ett ögonblick. När eftermiddagsbadet gått över i tidig kväll och solen är sådär mjukt varm, ja min favorittid på semesterdygnet - också den tid då lekplatsen börjat gå från stekhet i bländande sol till varm med behaglig skugga, skulle jag och Essie leka en stund innan dusch och förmys innan middag. Det började så bra. Hon lekte att hon var mamma och jag lillasyster. Det är mycket rollekar nu. I alla fall, vi gungade och hon styrde runt, sen såg hon en äldre tjej som var duktig på handgång. Dags att lära sig. Första gången gick bra, jag passar och hon hoppade ner när det blev för tungt för armarna. Andra gången, jag ser det så tydligt, hon svingar sig som hon sett den äldre tjejen göra, jag slappnar av något eftersom det gick ju så bra innan och då...Essie tappar handfästet och åker med en smäll ner i marken, ena armen under sig. Jag väntar på den där tystnade som ska komma innan hon bestämmer sig för om hon ska gråta eller inte. Men den hinner aldrig komma, istället kommer ett isande öronbedövande skrik. Ett skrik jag aldrig hört henne skrika förut. Jag blir alldeles kall i hela kroppen och tror också att jag själv skriker när jag ser hennes arm. Jag ser tydligt att något inte är rätt, den är sned och armen är liksom fel. Jag tryckte i någon slags panik armen tillbaka så den blir rak, lyfter upp Essie, tvingar mig själv att inte gråta och att få bort paniken ur mitt ansikte. Vi springer runt tills vi hittar någon som kan hjälpa oss. Snabbare än det känns har vi fått hjälp med bil som tar oss till en liten klinik som turligt nog bara ligger 4 minuter bort. Innan vi kom iväg hämtade vi pappa Simone som stod i duschen när allt hände. Känslan och tryggheten i att vara två i detta läge - jag är så tacksam för det. Vi kommer in till sjukhuset och får omedelbar hjälp, Essie skriker så det ekar i korridorerna, jag fyller skakigt i papper, Simone jobbar hårt med komedin för att försöka få Essie att skratta och tänka på något annat än den rädsla hon känner. Läkarna och sjuksköterskorna är megagulliga och Essie får röntgas så fort vi godkänt kostnaden. Vården är mer än excellent - så länge man kan betala - på den här kliniken möter vi bara turister. Osäker på hur ett sjukhus utanför Nusa Dua ser ut, antagligen lite annorlunda. Men, vi har försäkring och kan därmed betala för snabb och fantastisk vård. Inom en timma är allt färdigt och Essie sitter med gips i väntrummet och äter glatt av den choklad vi utlovat. Faran över. Men inte rädslan. Det gick ju egentligen otroligt bra och förhållandevis var det här en mindre olycka. Essies båda ben i ena armen har böjt sig, de är alltså inte av helt, något som är vanligare hos barn eftersom deras ben är så mjuka. Det räknas dock ändå som ett benbrott men tar alltså inte lika lång tid at läka. Tre veckor ska hon ha gips och jag ömsom grät för min lilla tjejs skull, ömsom tackade för att det inte var värre. Efter att vi kommit hem från sjukhuset fick jag flera gånger under kvällen gå in på toaletten och gråta. Det bara öste tårar, jag fick nog en mindre chock. Paniken i att se sin lilla tjej skadad och må dåligt. Skriket som ekade i mig nonstop. Synen framför mig när hon slår i marken. Det spökade hela kvällen och hela natten. När jag vaknar på morgonen av att Essie väcker mig med orden "mamma, ska vi bada" så kom det istället glädjetårar. Denna coola, tuffa tjej, inget slår ner henne! Efter morgondoppet fick vi åka in till sjukhuset igen då de var tvungna att öppna lite i gipset så att armen skulle må bra under flyget hem. Inte en tår när de manglade med en stor slip rakt in i armen. Det ser förvisso läskigare ut än det är - men ändå, hon sneglade lite surt mot sköterskorna men annars inga problem. Sen raka vägen hem till mera bad! Barn alltså. <3 Vill passa på att tacka alla er följare och läsare som skickat så fina meddelande till oss, ni är för gulliga!! All kärlek!
