Häromveckan rensade vi på vinden och jag gick igenom LÅDVIS av bebiskläder som vi lagt upp däruppe i väntan på att det kanske, kanske skulle komma en till en dag. Det hade kunnat vara jättesorgligt men det var nog i själva verket ganska renande att gå igenom. Att få se sina små barn framför sig i minnet när de burit just det där plagget och mysa lite åt den tanken och sen lägga den i spara eller skänka-högen. För lite MÅSTE vi ju spara. En är väl inte tokig heller. Kanske för oss, men kanske allra mest för framtida barnbarn eller bara ha som mysiga minnen att plocka fram då och då och gosa med. För just nu krisar jag lite över att vare sig Essie eller Rocco kommer gosa sådär värst mycket länge till? Herregud hemska tanke. Varför måste alla hålla på och bli självständiga hela tiden. Så dumt. Nåväl. Det var inte det jag skulle snöa in på nu utan det galna i att en haft små kottar som fått plats i en sån där liten body? Att Essie till och med var så liten att storlek 50 var alldeles för stort. Herregud. Hon kommer aldrig bli sådär liten igen. *GRÅT* Några plagg fick faktiskt hoppa in i Roccos garderob som den här otroliga Åtvidabergs-t-shirten som nog både varit min storebrors och min en gång i tiden. Resten skänktes till Stadsmissionen eller till kompisars barn. Det är också en otrolig glädje att se mina vänners barn springa runt i mina barns kläder. Det är band mig kärlek det.
