Alltså såhär har det sett ut cirka 90% av tiden här hemma den senaste veckan. Vi bara gav upp helt enkelt. Och jag tänker inte be om ursäkt för det. Skärmtid är en otroligt stigmatiserad debatt i samhället idag där exakt allt säger att skärmtid är dåligt, vi är dåliga föräldrar som låter våra barn se på skärmar och därmed basta. Och, ja, jag tror vi alla - experter och helt vanliga människor är överens om att FÖR mycket skärmtid inte är bra. För någon. Barn som vuxen. Men det handlar kanske egentligen än mer om VAD som konsumeras på skärmen. Är det nonstop skräp eller är det utvecklande saker vi ser på? Om min dotter sitter och lär sig koda egna spel via en internetkurs så är ju inte det dumt bara för att det är på en skärm? Till exempel. Men, tillbaka till vår vecka - eller blev det en månad? Ja typ. Efter allt vi gått igenom senaste veckorna så gick luften ur. Jag har just nu ingen ork att vara den engagerade föräldern på mer sätt än att fixa mat, tröst, kärlek och närvaro. Jag vill inte leka, jag vill inte måla, jag vill inte skapa äventyr hemma i huset. Jag vill bara vara. Och det måste få vara okej. För det kommer snart en vardag, det kommer snart rutiner och vi kommer snart vara tillbaka i en skärmvärld som känns något mer hälsosam. Jag är så himla stolt över mig själv att jag bara släppte på det dåliga samvetet som alltid står där och bankar på dörren och bara lät det fara och flyga. Att jag hittade trygghet i att det barnen behöver mest just nu är kärlek och kramar och att det inte är hela världen om det blir en vecka full av skärm - det gör inte mig (eller Simo) till en dålig förälder. Det gör oss bara mänskliga. Och jag tänker att det är något vi alla kan försöka tänka på då och då och kanske särskilt när det dåliga samvetet kommer flygande. Tänk då "är det här en så stor grej egentligen?" - oftast är det ju inte det om man tänker på det långa loppet. Var snäll mot dig själv!
