Till Rocco. Så har, galet nog, ett helt år gått. Det är svårt att förstå och det fladdrar lite i magen när jag skriver de här orden till dig, min allra käraste lille pojke. När vi fick veta att du skulle bli en liten kille så blev jag först besviken. Jag hade ju en dotter, en toppentjej som jag drömde skulle bli den perfekta syrran för den där lilla tjejen som skulle ha så många frågor till sin storasyster. Inte kunde jag ana att det var du, Rocco, som skulle komma. Från det ögonblick som du drog ditt första andetag hade jag inte kunnat önska mig något annat än dig. Du med dina stora blå ögon, som lyssnar och tittar så intresserat på allt du ser. Du, som älskar att lägga ditt huvud i gropen mellan min haka och axel. Du, som nästan alltid är glad och brinner av ditt förvånade lilla tjut när du ser något kul. Du, som tittar på mig lite avvaktande när du fått något i munnen som kanske är lite för stort, som om du visste att mamma har något att säga nu. Du, som inte är så förtjust i att sova, men ändå lär dig bättre för varje dag. Du, som skiner upp så fort du ser din storasyster och kryper mot hennes leksaker så fort hon sätter sig. Du, som precis börjat lära dig stå, skakigt men med nöjd min. Du, som är den fantastiska lilla varelse jag någonsin lärt känna. Tack för att du kom till just vår familj och tack för att du lärt mig att det mammaskapet är stolthet, styrka och glädje. Varje dag. Jag älskar dig. <3 Första dygnet med vår nya kompis, son, lillebror och familjemedlem.
