Häromdagen skrev jag en krönika i Aftonbladet. Den handlar om fördelningen i hemmet och framför allt det stora osynliga jobbet som kvinnan oftast gör hemma. Ni vet att boka tandläkartid till barnen, planera julen eller lägga örti timmar på att nätsurfa efter skalkläder till hösten. Det blir lätt dubbelarbete och ja, ni förstår att risken för utbrändhet är stor. Och statistiken är också tydlig, allt fler kvinnor än män lider av utmattning. Ofta på grund av att kvinnan jobbar heltid på jobbet och kommer sen hem till nästa heltidsarbete. Krönikan fick genomslag om en säger så. Bara på min egen insta så har den fått över 100 kommentarer och över 1000 likes, vilket är väldigt mycket hos mig. Detta trots att jag lagt ut texten på en tid då folk i vanliga fall kanske inte sitter med instagram i högsta hugg. Men ändå rusade det i kommentarsfältet. Och det säger ju rätt mycket. Det var en del om kände igen sig. Jag är alltid lite nervös inför mina krönikor i Aftonbladet. Vi vet ju alla att det inte krävs supermycket för att få trollen att vakna och att skriva något som riktar kritik mot män, ja, det förstår ni, att det gör man sällan ostraffat. Så när jag öppnade min mailbox någon timma efter att krönikan publicerats och det första jag ser är ett mail från en man så svepte en kyla in i magen. Ni inser ju hur paff jag blev när jag öppnade och läste det här: Och jag fick tårar i ögonen och inser att det går att förändra. Det går att börja om på nytt. Det går att väcka den björn som sover. Det är så lätt att känna hopplöshet över så mycket i vårt samhälle. Patriarkatet, våldet, kriminaliteten, droger, porren - tyngd, tyngd, tyngd, tyngd. Men. Tack vare det här mailet så känner jag att det fan inte krävs så mycket för att ljuset ska segra, för att få någon på bättre tankar, för att förändra. Men. Det krävs att vi berättar hur VI känner, att vi uppmärksammar vår partner, att vi beskriver hur vi mår. För även om just krönikan är vänd till mannen så är det flest kvinnor som läser här i min blogg så nu vänder jag mig till er - och även till mig själv - man kan aldrig begära att någon ska gissa sig till hur vi mår, vad vi tycker och vad vi tänker på. I synnerhet inte en man (ursäkta) - vi måste vara ärliga, vi måste tala från hjärtat och vi måste vara tydliga. Och hellre säga mer än för lite. Det är många gånger jag tänkt att "men nu måste han väl ändå märka att jag är arg/ledsen/utmattad/irriterad" men 9/10 har han ju ingen aning om hur jag mår eftersom jag inte berättat det och så länge jag inte säger något så är ju allt fine and well för honom, eller hur!? Ibland kan det ju också vara svårt att förklara hur mycket man gör hemma, speciellt kring de där osynliga sakerna man gör, här finns ett test man kan göra för att få svart på vitt hur fördelningen är - se till att din man också gör det. Och prata sen om fördelningen, vad kan ni ändra på? Det handlar kanske inte så mycket om exakt VAD ni gör eller att det är exakt 50/50 på millimetern utan att ni hittar ett sätt att dela på ansvar för olika saker så att ni båda är nöjda och får göra sådant som ni antingen är bra på eller tycker är roliga. Tex så tycker jag det är rätt nice att tvätta så då är det mitt ansvar, jag hatar däremot att städa medan Simo är rätt bra på det - alltså har den pucken fallit på honom. På så vis blir det sällan tjafs och vi känner båda att vi gör nytta och tillför. En annan otroligt viktig sak är att visa uppskattning för den andres slit hemma. Det kan ju faktiskt vara så att du som kvinna tagit på dig ansvaret för lite fler saker än din man hemma för att du faktist vill det (eller tvärtom) - men då krävs det ju, tycker jag, att din man visar uppskattning för allt jobb du gör som inte han gör. Att han ser det och tackar dig. Eller hur? Hur tänker ni kring dessa frågor? Är det jämställt i ert hem och hur har ni delat upp det? Berätta gärna!
