Så. Nu är vi alla samlade i lilla lägenheten uppför trapporna. Svärfar har kommit hem. Och det är både så fint och skönt men också väldigt hjärtslitande. Svärfar som brukade vara en högljudd bullrig man med rejäl kula på magen och oerhört starka armar är nu spinkig och svag med en röst som är svår att förstå. Helt enkelt en skugga av den han var sist vi sågs. Nu står hoppet till att återkomsten till sitt hem, sin födelseplats, den plats han älskar mest av allt ska gjuta nytt hopp och liv i hans kropp. Vi har fått besked från läkarna om vad som pågår i hans kropp men av hänsyn till hans önskningar så har vi i familjen lovat att inte berätta vidare förrän vi vet helt vad nästa steg är. Nu gör vi vårt bästa för att hålla humöret uppe och peppa honom att komma upp ur sängen och sätta sig och titta ut från terassen, njuta av lite sol och god mat. Vad gäller svärmor så är hon en envis stark kvinna, precis som de flesta av oss ändå - kan ändå se mig själv i envisheten - "nejdå, jag behöver ingen hjälp" samtidigt som jag bär 17 kassar med mat hem från affären svettandes och svärandes. Men hon tar två steg fram, ett steg bak kan man säga. Hon har svårt för att släppa allt till oss så i dagsläget gömmer jag tvätten för att hon inte ska se den (annars lägger hon in en tvätt så fort jag vänder ryggen till) och Simone sätter klockan för att hinna upp och förbereda vissa saker innan hon stiger upp och gör dem. Tur att man har föräldraskills up and running så man vet hur man kan luras lagom mycket... Tack igen för er fina omtanke - ni är bäst! <3
