Hur tänker vi om julen? Ja, det är banne mig en fråga som jag inte ens vet om jag kan förklara för OJ som det har velats och diskuterats fram och tillbaka i denna fråga. Det började med att alla kände "klart vi ska fira jul ihop", sen kom hårdare restriktioner och ingen visste riktigt hur man skulle känna eller tycka. Kan vi med gott samvete åka ner till Blekinge för att umgås med familjen. Nej, det kan vi ju inte. Kan vi skita i det och åka ändå? Ja, kanske. Mamma och pappa som båda är över 70 år ville inget hellre än att vi skulle komma ner så länge alla är symptomfria. Det lät vettigt. Samtidigt, många har ju covid helt utan symptom? Gah!? Hur vet man var vad man ska göra? Vad är rätt, vad är fel? Borde vi kanske agerat tvärtemot känslorna och bara ställt in allt? Mamma och pappa bor mitt i skogen och förutom en snabb tankning på vägen så kommer vi inte möta någon annan än dem vare sig på resan eller under tiden vi är här vilket gjorde att känslan av att trotsa sjukvården och öka smittspridningen inte kändes lika massiv. På fredagskvällen bestämde vi i alla fall att om alla hade en bra natt, sov gott och vi vaknade pigga och friska som nötkärnor så skulle vi åka ner. Och så blev det. Och nu är vi här och det känns bra även om det heeeela tiden gnager en känsla i magen: är vi dumma i huvudet nu? Hur har ni gjort med julen och hur har era tankar gått? Berätta!
