Det är först när ditt barn tar de där stegen mitt framför ögonen på dig som du förstår, alltså på riktigt förstår, att de inte längre är den där lilla bebisen som behövde hjälp med att överleva. Häromdagen var det fest i Monterosso för att samla in pengar till det jordbävningsdrabbade området i Perugia. Man hade gjort ett helt lekcenter för byns alla barn och Essie hade ögon som tindrade. Först ville hon inte göra något själv men eter en tur med pappa bar det iväg på egen hand och det var så coolt att se. Hur hon först såg på oss, lite trevande, lite osäkert, hur vi manade på "du klarar det", "det går bra" och hur hon till slut vände oss ryggen och klättrande på som hon aldrig gjort annat. Plötsligt växte hon flera meter, både i våra ögon och i hennes eget självförtroende. BOOM kom det ett helt gäng vilda 10-åringar som inte riktigt hade tid att vänta på två-åringens långsamma klättring utan sprang förbi och studsade och skrek och härjade. Vi trodde hon skulle få panik, börja gråta och vilja komma ner. Istället satte hon sig lugnt till rätta på toppen av hoppborgen, tittade storögt på de stora, snabba, häftiga och när allt lugnar ner sig och hon var redo, tog ett skutt ut. Min stora, lilla flicka. <3 Hyfsat svettig och lycklig!
