På senaste tiden har jag funderat mycket på det här med minnet. Tidigare är det inget jag gått och grunnat på - minnet alltså. Dagarna går i ett, allt flyter på - det är sällan man har ro att sätta sig och filosofera kring sitt minne. Men för någon vecka slog det mig - jag minns inte hur det var med Essie. Det var i samband med att vi rensade hennes garderob och plockade ut plagg som var för små till henne för att skänka vidare till kompisars barn. Bland alla kläder fanns hennes gamla Elsa-klänning. Hennes allra första. Den hon har på bilden nedan. Den hon bar cirka varje dag i minst ett år. Hon hade den jämt och alltid. Hon fullkomligt älskade den och den är idag helt maxad med fläckar och revor. Den klänningen kommer nu läggas in i silkespapper och sparas för alltid. Helt ovärderlig. En gång för henne, nu för mig. För när jag höll den i mina händer så insåg jag något med minnet. Och det är att jag minns att hon alltid bar den, hur hon älskade den. Men jag minns inte hur det var att ha Essie 3 år och i min famn. Hur hon kändes, hur hon doftade, hur hon rörde sig. Nyanserna i allt det där - jag minns inte det. Och det gör ont. Jag har alltid tänkt att när man pratar om just minnet och att "man glömmer" mer skulle handla om att man glömmer bort hur gamla barnen var när de tappade sina tänder eller när de slutade med blöja. Såna där, egentligen rätt oviktiga saker att hålla i minnet. Men att det också innebar minnen av hur saker kändes och liksom faktiskt var, att det försvinner och tynar bort. Hjälp. Och jag tänker att det är så mycket i minnen som försvinner? Känslan av den lilla kroppen - Roccos är ju närvarande här och nu men Essie - det känns som att hon blev storasyster när Rocco kom och med det försvann en himla massa minnen av hennes små år eftersom det kom en ny person med nya små år. Förstår ni vad jag menar? Jag vill liksom bara sträcka mig efter den där 3-åringen i Elsa-klänningen, hålla henne nära och aldrig släppa taget, aldrig låta henne försvinna från mig på det vis som det känns att hon nu försvinner lite mer för varje dag.Jag antar att det är en eviga förbannelsen av att vara förälder - den där man med spänning och nervositet vill att de ska bli äldre och utvecklas samtidigt som man vill att tiden bara ska stanna.Men minnet, som sagt, tänk om man kunde kapsla in det?Vad gör ni för att minnas stunder, känslor och tankar?
