När jag ser på de här bilderna går hjärtat nästan sönder. Jag vet, jag förstår - så känner alla för sina barn. Man tycker att de är de vackraste skapelserna som vandrar på denna jord. Så är det såklart. MEN ÄNDÅ!!! Men det var inte det som inlägget skulle handla om utan det starka behov jag känner när jag ser mina barn såhär - kanske allra mest på bild eftersom de då är sitt sötaste jag (dvs ingen som gnäller, tjatar eller behöver något). Och det starka behovet jag känner har en tendens att ta över hela kroppen eftersom det är något som man på förhand inte kan styra riktigt. Det jag snackar om är att skapa SOMMARMINNEN eller barndomsminnen if. you will. De där skimrande, överlyckliga, barndomens-somrar-glitter som man som vuxen gärna föreställer sig att ens somrar ALLTID bestod av men som i själva verket kanske mest är små glimtar av en hel sommar. Jag minns kortspel under en regnig dag, bad i sjön, kurragömmalek när solen börjat gå ner, plantera granar i skogen och nyklippt gräs. Saker som med andra ord inte är något speciellt på pappret men som idag, i mitt inre, är höjden av lycka. Och trots vetskapen av att det är de små sakerna som gör sommaren, eller hela livet om en så vill, så går jag ständigt runt och nästan paniskt tänker "jag måste skapa sommarminnen åt mina barn". Bra korkat ändå? För det är kanske inte JAG som ska skapa dem? Jag kanske mest bara ska vara här och vara med på deras skapande av sommarmagi? För om jag tänker efter så är det nog kanske det här ögonblicket, när storasyster bär runt på lillebror i någon slags lek som bara de två har som deras egna sommarminnen skapas. Helt utan inblandning av oss vuxna, helt utan styr, men ändå tillsammans. Kanske är det något vi behöver påminna oss om när sommarschemat ska sättas - att lämna lite luft åt barnens egna fantasi och kreativitet. Att bara vara. Det är ju dessutom SÅ mycket mer semester - även för oss vuxna.
