Så då till slut den där dagen. Den där dagen då man tvingas berätta för sina barn att någon nära har dött. Vi är ju oerhört priviligierade, ändå, som får chansen att förbereda sina barn på sjukdom och död och som har möjlighet att ge en trygg famn att landa i. Långt ifrån alla barn i världen har ju dessvärre det. Det är mycket där jag känner tröst ändå, att vi tacksamt nog har en trygg familj för våra barn. Men svårt är det, såklart, oavsett. Vad säger man? Vad gör man? Jag tror att man gör bäst i att säga precis som det är, utan att förmildra allt för mycket. Nonno är sjuk som ni vet, han blev sämre och medicinen hjälpte tyvärr inte längre och hans kropp orkade inte mer utan han dog. Rakt upp och ner. Och att man sen finns där för alla känslor och frågor som kan uppstå. Jag vet inte, men så tror jag i alla fall. Det blir sällan bra att låtsas som att allt är bra när det inte är det. Hur som helst. Vi fick kasta oss ner till Italien för att vara där för Simone och resten av familjen. I Italien går det snabbt mellan att någon avlider och att begravning/ceremoni sker så vi han i stort sett bara komma fram till byn innan vi gick i procession med kista och blommor. Och jag föredrar det. Att man samlas direkt, kramas, finns där för varandra. Hela lägenheten var full av vänner och familj när jag kom dit för att ge ett sista farväl till nonno och det var så fint. Långt ifrån vår svenska kultur där man helst ska lämna folk ensamma med sin sorg - hur knasigt är inte det? Nej, mycket bättre att vara där för mycket tills den som sörjer i så fall får be om lite space. Hellre mer kärlek än mindre. Nu är vi tillbaka igen och livet ska liksom fortgå och det är ju så konstigt och svårt och ibland lätt? Det rullar på och dagarna går. Speciellt kan det vara så för den (jag) som sörjer liksom "bredvid", då är det ibland lätt att köra på och att man glömmer att stanna upp och fråga hur den andre mår, hur mår den som inte längre har sin pappa kvar? Hur som..det är svårt att sammanfatta ett liv såhär i en bloggpost. Så jag gör inte det mer än:Tack Nonno Guili för allt bus, alla godbitar och alla Pokémon-kort! Och all kärlek och värme.
