Ja jisses - ledsen för dåligt med update här sista dagarna men var tvungen att helt koppla ifrån allt för att bara vara med Rocco. Jag vet att ni förstår. Vi hann knappt komma hem innan vi fick åka tillbaka till sjukhuset. Vi märkte att Rocco hade ont, väldigt ont. Och plötsligt jättehög feber. Och hög feber efter operation - har man ju lärt sig - är inte ett bra tecken. Så vi fick återigen hänga på akuten i lite mer än en halv dag innan de till slut skickade hem oss igen. Utan några svar. Och i efterhand känns ju det helt knasigt. Här har vi ett barn på fyra år med 39,4 i feber några dagar efter operation och med smärta. Och ingen vet varför. Det togs prover och det gjordes ultraljud utan att någon förklaring kom av det. Ändå skulle vi åka hem. Alltså, vi fick ju stanna - men det gjordes rätt tydligt att vi gjorde bäst i att åka hem. Och på ett sätt - ja, jag fattar, man tillfrisknar oftast bäst i sitt egna hem. Men det var tydligt att vi var både förvirrade och oroliga (läkaren sa det själv "jag ser att ni är oroliga") så det hade ändå varit skönt att få stanna ett dygn och vara nära sjukvården...Men, nu gick det ändå bra! Febern och smärtan gick ner men vi kunde ju aldrig veta om det var för att Rocco var fullproppad av smärtstillande eller om det verkligen var framsteg. Så några dagar av enorm oro blev det innan vi till slut märkte faktiskt skillnad på hans allmäntillstånd. Plötsligt fick han tillbaka den där glimten i ögat, ögonen var mer vakna och öppna och han började busa och skoja igen. Först då kände jag att jag kunde andas ut ordentligt. Det har lekts doktor en masse här hemma kan jag lova - så himla smart grej av sjukvården att skicka med ett kit hem med barnen så att de kan leka och därmed också egen-terapeuta sig igenom det traumatiska de varit med om. Mega-smart! Också extra kul att spruta vatten på mamma och pappa. I lördags var första dagen sedan torsdag förra veckan som vi hade en hyfsat vanlig dag i stort sett helt utan oro och den känslan. Alltså skulle kunna skriva en bok om hur underbart det var att göra helt vardagliga saker - att gå på en promenad, att kolla på en dokumentär och faktiskt höra och ta in vad det handlar om, att säga "nej hörni, nu behöver vi ta en paus från skärmarna". Allt sånt. Så skönt. Ögonblicksbild från när Rocco kl 21:30 på lördagen leker museum och han är en Allosaurus och jag fick köpa biljett till museet. I detta ögonblick, när jag helst ville gå och lägga mig och Rocco bara fortsätta leka, så visste jag att, nu blir det bra.
