Alltså det är ju för värt att vara turist i sin egen stad då och då alltså. Tänk att jag bott här i tretton år nu och aldrig ens varit på Millesgården på riktigt!? Och med på riktigt menar jag att komma hit som besökare och gå runt och kika runt ordentligt och inte bara vara på en modevisning en halvtimma. Och jag menar - herregud så vackert det var? Ska en vara helt ärlig så är inte jag någon skulpturfantast så det gick mig lite över huvudet, konsthädare som jag är. Men vad ska man göra när man tycker det är tråkigt och ointressant? Japp, I said it: en skulptur i metall av en havsgud gör inte att jag hoppar högt av entusiasm direkt, so sue me. Däremot de vackra trädgårdarna, ytorna, blommorna, utsikten. DET är konst för mig! En avflagnade vägg och ett olivträd. DET är konst för mig. Oändliga trappor som ser ut att leda upp till himlen. DET är konst för mig. Vackra blomster. DET... ja ni fattar. Barnen hade otroligt roligt bland skulpturer, gångar och vatten. Ja, mest vattnet om en ska vara ärlig. Och så en och annan kurragömma-lek. Ellan-pellan. Fick na bara bakifrån men ändå tjusig när hon går in i växthuset! Tre små busfrön! Rocco "Mamma, boobies!!". Japp, det är korrekt. Millesgården hade också en fin utställning om Lena Andersson och hennes fina böcker och teckningar. Barnen hade lite för bråttom för att låta oss läsa på och njuta av den, men rekommenderas varmt! Som hela Millesgården, kommer definitivt tillbaka snart igen. Enda minuset i protokollet var att det saknades någon ren "barnrätt" på restaurangens meny - gazpacho, fänkålsrisotto och annat var lite svårt att sälja in till kidsen som heller inte var så sugna på rågbröd med avokado eller räkmacka. Men men.. värre saker kan ju ske!
