Hå hå ja ja. Exakt så känns det nu. För mama mia - det är mycket nu. Ibland undrar man lite hur livet är planerat? Ni vet hur det ibland känns som om vissa personer får all olycka i världen, smäll på smäll på smäll medans andra rider igenom livet till synes obekymrade och skyddade från allt ont. Och hur det, som i vårt fall just nu, ena utlöser det andra. Som ni vet är svärfar sjuk i cancer i bukspottskörteln - den här veckan ska vi få veta vad nästa steg är. Kommer han fixa en behandling? Och om inte, vad händer då? Som ni också vet kollapsade svärmor och skadade sig rejält och vi körde ner i ilfart för att hjälpa till. Hon mår nu bättre och är hyfsat tillbaka till det normala. Men, vi lever alla i en liten lägenhet tillsammans och även om det tidigare aldrig varit något problem så är det en annan verklighet just nu och ingen får den sömn vi så desperat behöver. I fredags var jag uppe på berget och rensade ogräs och vattnade när jag plötsligt får ett samtal "Få inte panik" sa Simone och jag tänkte först direkt på barnen och den där isande känslan i magen infann sig. Det var inte barnen men nu var det istället Simones tur att gå i kras. Och hans tur att ringa från ambulansen. Han hade fått en rejäl panikångestattack och eftersom symptomen i det här fallet var exakt likadana som när hans pappa fått sina två hjärtinfarkter så ringde svärmor ambulans direkt. Symptomen var smärtor över bröstet och ut i armarna, svårt att andas osv.Jag hastade ner från berget och skyndade hem till barnen som oroligt undrade vad som händer. Jag tröstar dem, pratar igen med Simone, ser att svärmor har gråt i ögonen, själv känner jag inget. Helt nollställd. Sen går jag ner till vattnet - jag tänker att ett dopp kan hjälpa hjärnan att klarna lite. Men innan jag hinner dit bryter jag ihop. Jag sitter mellan två båtar och storgråter. Hulkar. Och det är både fan, fan, fan men också äntligen. Inte äntligen för att Simone åker ambulans men äntligen bryter jag ihop och gråter. Vi har stålsatt oss, pressat oss, kört på. Det behövde komma ut. Jag hoppar i och svalkar mig men gråten bara fortsätter. Jag går igenom byn och storgråter - får kramar och hjälp längs vägen, får samtal från oroliga bybor. Alla vet redan. Det går fort här. På gott och ont. Inget kan hållas hemligt men å andra sidan finns det genast en tröstande hand i närheten. Hela dagen gråter jag. Gråter så fort jag pratar med barnen om vad som helst, gråter av tacksamhet för sms och samtal jag får, gråter för att jag gråter, gråter av ingen särskilt anledning alls. Simone får komma hem sen, alla testar visar bra värden - det var en stressrelaterad kollaps och något att ta på allvar. Oron som han upplever med sina föräldrar går inte att ta bort, men han kan få en paus. Vi har nu delegerat vissa saker till hans bror, vi har hittat en lägenhet att bo i medan vi väntar på att den andra vi ska bo i sen blir ledig. Så att han inte hela tiden behöver bo mitt i allt. Så att han och vi, kan få en paus. Det ena utlöser det andra eller hur? Så vi lägger också till att Essie blev sjuk i torsdags och att jag nu också sitter hemma med ont i halsen och allmän dassighet. Tjihoo för det italienska äventyret hörrni! Snart tar vi nya tag, hoppas jag.
