OBS: Ovan barn har inget med texten att göra - ja förutom Essie då. Hörrni, nu behöver jag er kloka input. Nu när Essie börjar närma sig fyra år så har ju en helt ny värld öppnat upp sig för oss och för mig som mamma. Ju äldre hon blir desto viktigare blir kompisar och i helgen var hon till och med hos en kompis för första gången utan varken mig eller Simone (hade inte hänt i Sthlm men här känns det liksom enklare då alla bor en dörr bort i stort sett). Med detta följer då en av de fenomen jag känt mest skräck inför sen jag fick barn och det är mobbing, utfrysning och allmänt elaka barn. På senare tid har jag upptäckt att den tjej som Essie tycker allra mest om att leka med också är en mindre bully - oftast är hon snäll men en riktig ögontjänare och vid flera tillfällen har jag kommit på henne med att frysa ut, putta undan och vara mer eller mindre elak mot just Essie (det är möjligt att det här är ett mönster med andra barn också men vi är ju lite nya i gruppen här). Det gör ont i hela kroppen när jag ser det och jag blir nära gråten bara av att tänka på det. Som vuxen går jag såklart in och säger att "alla får vara med" och så vidare. Jag försöker också prata med Essie och fråga om hon blir ledsen när sånt händer, ibland säger hon ja, ibland har hon själv inte ens märkt att det hänt. Hon är ju dessutom inte stor nog att riktigt sätta ord på alla känslor. Oavsett vad så vill hon inget hellre än att leka med den här tjejen. Jag känner så väl igen mönstret från när jag själv var liten - alla ville vara med den elaka tjejen för hon av någon konstig anledning var den mest populära. Ena dagen fick man vara med men dagen därpå kunde det vara min tur att bli utfryst. Som ett vidrigt spel. Min fråga är nu då: hur mycket ska man som vuxen gå in och styra här egentligen? Ska man lita till att barnen klurar ut det här själva på något sätt? Jag kan ju inte gärna förbjuda Essie att leka med den här personen? Och, kanske den mest psykologiska frågan, hur mycket tror ni ens egna upplevelser som barn påverkar hur man tänker nu? Jag menar - kanske överdriver jag problemet bara för att jag själv är så livrädd att såna här saker ska ske - förstår ni vad jag menar? Viktigast är såklart att lära Essie och Rocco rätt och fel. Men, samtidigt, hur lätt är det inte att sugas med någon som är poppis och bete sig lika illa som hen trots att man vet att det är fel? Hur gör man för att ens barn ska bli självstarka nog att stå emot? Åh, det är så svårt - har ni varit med om samma saker!?
