Sticker emellan Neapel-fokus och livet i Italien med en lite mer "här och nu"-status. För plötsligt i fredags vändes livet upp och ner här hemma. Rocco hade haft ont i magen natten mellan tisdag och onsdag och vi var helt säkra på att nu skulle vi också få magsjukan i huset. Dagen därpå låg han i sängen hela dagen med lite feber och var allmänt spak men han verkade inte ha ont längre.På torsdagen var han helt som vanligt - sprang, lekte, vi spelade till och med paddel hela familjen. Det enda som var ovanligt var att han inte åt ordentligt - hade ingen matlust - men det tänkte vi bara hörde ihop med att han hade haft en magbakterie dagen innan. Men så kom natten mot fredagen och Rocco, litte plutten, grät och hade ont i stort sett hela natten. På natten kopplade jag det mer till att han nog var hungrig som inte ätit ordentligt på två dagar typ. Tänkte inte helt klart och Rocco kunde inte riktigt förklara vad han kände. Eftersom han också somnade om mellan varven tänkte vi att det nog inte var någon fara.Men på morgonen ringde vi ändå vårdcentralen - kanske kunde det vara urinvägsinfektion tänkte vi! Så vi fick tid och urinprov togs. Det gav inget utslag så man tog också sänkan. Tack och lov. För sänkan var hög och vi fick åka vidare till SÖS och barnakuten där. Puh.Här fick vi först vänta på att han skulle kunna kissa igen - de ville helst utesluta urinvägsinfektion innan man tog vidare åtgärder. Men eftersom Rocco precis kissat så tog det lite tid. Då bad en läkare Rocco att hoppa på ett ben och såg då hur ont han hade fast Rocco inte sa något (heartbreak). Då fick vi snabbt tid för ultraljud och där kunde de se att blindtarmen var brusten. Och nu blev det fart. Rocco fick smärtstillande och de förberedde direkt för dropp och sen skickade de iväg oss till barnakuten på Karolinska Institutet. Här tog de emot oss med öppna armar (alltså KRAM alla i personalen) och fixade så fint med Rocco som äntligen inte hade så ont längre.Jag kände hur jag stod i givakt exakt hela tiden. Som på nålar. Kunde inte sitta ner, kunde knappt andas. Så nära gråten hela tiden men höll ihop det. Svettades utan att det syntes. Bröt ihop inombords men log mot Rocco och lugnade honom.Under många långa timmar visste vi inte vad som skulle hända - man hade nämligen upptäckt att blindtarmen som brustit hade läckt ut och skapat en böld utanför tarmen. Detta var av någon anledning (mycket info kom i dimma) inte så bra så kirurgen var osäker på hur han skulle göra. Till slut fick vi veta att de hur som skulle gå in och var det för riskabelt skulle man backa ut igen. Och en timma senare rullade vi iväg. Denna nervösa gång ner mot kirurgen, ner mot sövningen. Jag fick vara med hela vägen in medan Simone fick gå tillbaka till rummet. Jag fick hålla hans hand medan ögonen sakta sänktes och slocknade. Och där och då brast det äntligen. Allt jag hållit inne på hela dagen. Jag stängde dörren bakom mig och hulkgrät i korridoren innan jag insåg att jag inte hade någon aning om var jag var och vart vårt rum var. Hela vägen till operation hade jag bara Rocco i fokus - jag hade inte kollat några skyltar, inte ens märkt att vi gått igenom dörrar och hissar. Då grät jag lite till.Sen samlade jag mig och hittade en karta och rätt våning och väl uppe på vår avdelning grät jag lite till när Simone mötte mig.Sen väntade två långa timmar av enorm oro till kirurgen kom tillbaka till oss och sa att allt gått bra. Tack Svt och Gudfadern som höll oss uppe dessa två timmar.Efter ännu en timma fick vi gå ner till uppviket och hänga med honom och sen väcka honom. Han snarkade som en gris och såg ändå ut att må bra. Den lättnaden att se honom igen. Obeskrivlig.Det första Rocco sa när han öppnade ögonen var "det gör inte ont längre mamma!" med svag röst. Och då grät jag lite till. Stackars liten, så ont han måste ha haft. Nu sitter jag här vid hans säng, han sover gott efter att idag ha lekt en stund, spelat memory med mig och ätit pannkakor. Vi får antagligen stanna här i fem dagar ungefär, pga infektionsrisk, men nu idag äntligen kan jag andas normalt, Rocco har en klarare blick och allt känns lite, lite lättare.Så tacksam för att allt gått bra, för att Sverige har en otrolig vård (ändå) och att hela min familj var samlad i Enskede när allt hände. Och - påminnelsen om att allt hade kunnat vara så mycket värre. Tacksam. <3
