De ville ha likadana ryggsäckar och det var det finaste mamman hört. Morgonen kom och det var dags. Lillebror ville helst inte gå alls, storasyster behöll lugnet men inombords steg nervositeten. Ju närmare vi kom till skolan desto osäkrare steg. Utanför skolan tvekade hon, osäker på vad hon skulle göra. Skulle hon våga? Då kom den första kompisen. Kastade sig över med en stor kram. Och så försvann de in till sina skåp. Fort gick det. Mamman kunde inte förstå att hennes lilla tjej nu gick i stora avdelningen med två våningar. Hur gick det så fort? Den lille var fortsatt osäker. Såg inte glad ut. Mamman höll hans hand medan rektorn hälsade välkomna på skolgården. När lärarna klev upp på scen och sjöng en välkomstsång till alla elever föll tårarna på mamman. Sen räckte han upp handen när han hörde sitt namn och mamman kunde lämna honom där för lek och lära. Nu sitter mamman här vid sin dator och kan inte dämpa vemodet som skriker i bröstet. Men plötsligt hör hon sina egna tankar. Vad nu? Det är ingen som skriker efter banan, glass eller vatten. Det är ingen som tjatar om skärm. Det är bara jag.Det blir nog bra det här också. Kram till alla föräldrar därute som känner alla känslor samtidigt nu när skolan börjar.
