Älskade Rocco - som du har längtat efter din 6årsdag. Du har räknat ner, varit bekymrad över att du fyller år "sist" i familjen, önskat dig alla leksaker i världen och räknat ner lite till. Men så var äntligen din dag här och det tog en evighet för dig att somna igår men till slut sov du och vaknade först när sången kom in i din sömn. Sedan dag ett har du varit en lugn och något bakåtlutad person. Du har aldrig varit den som tagit plats eller slagits om utrymme eller uppmärksamhet. För en mamma har det varit tudelat. Å ena sidan - så skönt med en liten kille som verkar nöjd med det mesta, å andra sidan så hoppas man att han inte känner sig undanskuffad och bortglömd. Du var hur som helst den gulligaste bebisen i världen, såklart, mamma kunde ligga och stirra på dig i evigheter. Du hade lite problem med sömnen ett bra tag, precis som din storasyster, och det var några kämpiga nätter med mycket skrik och gråt - från bådas sidor. Men plötsligt en dag så löstes det och sen dess har du varit en riktig sömntuta som är svårväckt på morgonen och jag är tacksam över sovmornarna du och jag tar på helgerna. Du växte upp och tog dig an alla intressen som kändes väldigt "pojkiga" - först bilar, sen dinosaurier, sen Pokemon, sen Spider-Man, sen Minecraft. Du älskar att gå in i världar och kunde sitta i timmar och leka med dina bilar, parkera dem och sen köra ut dem om och om igen. Du tröttnade aldrig och det var en fröjd att se dig utveckla ditt universum. På somrarna tog du alltid mormor och morfar i hand och bad dem följa med på jakt efter gråsuggor, sniglar eller vad nu sommarens intresse visade sig vara. Alltid nyfiken, alltid öppen för att lära. En riktig goseplutt har du också alltid varit - du älskar att vara nära, att kramas, att gosa, att sova nära. Något jag kommer vara för evigt tacksam för och antagligen bli en riktigt jobbig mamma kring när du själv fått nog av den varan. Ps: bra hår har du också alltid haft, tjockt och mycket. Jag kan knappt minnas dig med dåligt humör - fram till att du blev 5 (eller om det var i samband med flytten till Italien) så hade du nästan aldrig blivit arg eller uttryckt särskilt mycket irritation. Återigen, på gott och ont - som förälder vill man ju också att ens barn ska våga säga ifrån. Men sen hände något och du började ryta ifrån, blev vansinnig när saker och ting var orättvisa. Du fann din röst vilket var lite prövande eftersom vi ju inte var vana vid den men som vi nu lärt oss förstå och älska. Jag är stolt över att du säger ifrån när du tycker att det behövs. Du är en fantastisk storyteller och jag önskar att vi gav mer utrymme för det i vardagen. Genom åren har du föreläst om dinosaurier eller berättat helhjärtat om invecklade saker som inte så många andra förstod exakt vad du menade men vi ville gärna lyssna och se på dig när du berättade. Du hade en tuff vinter då din blindtarm brast och du blev inlagd och opererad på sjukhus. Ingen vet egentligen hur länge du hade ont men du kämpade dig igenom många veckor av smärta utan att vi förstod vad det var som höll på att hända och det är något som en mamma nog aldrig kan förlåta sig själv för. Älskade vän, så liten du var då, så oroliga dina föräldrar var. Igår hade vi kalas för dig och i år precis som förra året så är det otroligt att se hur många vänner du har, hur omtyckt du är. Andra barns föräldrar säger ofta till oss att du är så bra, att deras barn gillar att leka med dig och det tror jag är för att du är en lugn och respektfull person, en person som ser andra, som hjälper andra, som är snäll - och det är det största av allt. Vi älskar dig.
