Varning för gos overload. Tog de här bilderna på spontankram mellan våra barn på stranden häromdagen och blir alldeles varm i hela hjärtat av hur deras relation håller på att utvecklas. (never mind alla myggbetten som gör att båda barnen ser helt prickiga ut). Sen Rocco blev 2 år så har vi äntligen kunnat se hur de har fått mer och mer glädje av varandra som syskon. Rocco springer efter och ropar "äänta Esssssi" och Essie hjälper till att översätta Roccos bebisspråk till oftast begripliga uttalanden. Även om Essie allra helst leker med kompisar i sin egen ålder så springer de runt och busar, hoppar på studsmattan tillsammans och under vissa få men speciella tillfällen har jag kommit på dem med att läsa bok tillsammans. Kan också avslöja att jag började böla av kärlek den gången jag gick in i sovrummet och såg Rocco bädda ner sitt mjukisdjur i sängen och satte sig bredvid för att läsa bok för hen. Alltså, guuud, ja ni förstår. Men åter till syskonrelationen. Det svåraste tycker jag är att inte ingripa när det bråkas. För även om de verkligen inte bråkar ofta så är Rocco lite av en leksakstjuv, han anser att allt är hans (hans favoritord alla kategorier är just nu "min") och han roffar åt sig allt som kommer i hans väg och skriker som en stucken gris om någon försöker få något tillbaka. Snälla säg att denna fas går över!?!? Essie var inte alls sån här så vi står lite handfallna mellan att snällt försöka be Rocco om att "snälla du ge mamma dockan, tack Rocco" till lite mer uppgivet "Rocco för i helvete ge dig gaaaaaaaah". (om någon har tips på metod här så kommentera gärna). Men det jag skulle komma till är att vi ibland får höra från Essie att "Rocco gör si...eller så...eller Rocco har tagit... osv". Ibland bryter vi in och styr upp men jag försöker också få dem att lösa det själva. Det känns som att det är något man bör göra? Eller? Samtidigt vill man ju inte att Essie ska bli av med alla sina saker och bara ta att lillebror är lite, så att säga, jobbig just nu? Känns inte heller rättvist. Gah. Hur gör ni?
