Så var veckan här - veckan då Essie, vårt första lilla barn, har börjat första klass. Tack och lov någonstans för mig kom skolstarten dagen efter att vi kom hem från Italien vilket nog gjorde att jag liksom inte hann reflektera så mycket som skulle krävas för ett komplett mentalt breakdown. Allt gick i rasande tempo - välja kläder, se till så att väskan är packad. Ni vet, saker man kan ta på, saker som ska fixas. Att tänka efter, känna efter... kanske får jag tid till det i helgen!? Lite kände jag efter där på plats på skolgården, när vi stod framför nya fröken och sa hej - då brände det i ögonlocken och jag fick krama Essie lite extra hårt. "Gråter du mamma?". Ja, Essie älskling det gör jag. För vuxna kan också gråta, vuxna har också känslor, vuxna blir också överväldigade. Det är okej. Känslor är bra. Känslor är fina. Hela morgonen pirrade det i Essies kropp. "Kan vi gå snart??". Hon var så peppad och glad. Såg fram emot det så mycket. När vi sen stod där framför den nya dörren. Dörren där ettorna går in. Då kom det över henne. Hjälp. "Jag vill inte". Nära till gråten, det var för mycket. För mycket nytt. Tacksam nog snappade nya fröken upp det och sa "ska jag följa med dig in?" och tog Essie, vårt första barn, i handen och så poff var hon förstakluddare på riktigt. Hjälp.
