Min käre lille moffi har somnat in en gång för alla, han blev 96 år men hann en lång väg in på sitt 97e. Det är ändå ett långt och mäktigt liv och jag är så glad att han fick vara med oss så länge. Morfar var en förebild på många sätt. Alltid snäll och glad mot oss barnbarn, alltid redo för bus. Han brukade "ta blindtarmen" på oss, vilket han kallade det när han kittlade oss i magen så mycket att vi nästan svimmade av skratt. Under en månad nu har han mest sovit och mamma hade gett mig dagliga uppdateringar. Moffi bodde i Blekinge så det var en bit att åka för att hälsa på. Dessutom låg jag i influensa största delen av denna månad och jag kände paniken över att han kanske skulle hinna somna in innan jag fått chansen att bli frisk nog att hälsa på. Till slut kom jag iväg och på fredagen satt jag hos honom, läste en ganska dålig bok för honom, strök honom över pannan och berättade för honom att han inte behövde oroa sig över oss. Att han kunde sova gott utan att känna att han lämnade oss i sticket. Jag åkte därifrån vid tre-tiden på eftermiddagen och på sen kväll somnade han in. Jag kom i precis rättan tid. Som många av er vet är jag otroligt rädd för döden. Jag vet inte hur jag hade reagerat av att vara med när han faktiskt dog, kanske hade det varit nyttigt för mig. Nu fick jag bara se honom levande men i livets slutskede. Det var aldrig läskigt eller obekvämt. Bara ledsamt men också fint och naturligt. Han var fin, min morfar, ständigt aktiv. Ägde lantbruk, ägde skog och när han inte satte potatis eller gran så sjöng han i kör, hjälpte till i kyrkan och hängde med i pensionärsföreningen. Mamma berättade att det är därifrån både hennes och min FOMO (fear of missing out) kommer ifrån. Vi vill alltid vara med där det händer, ta chansen, inte sitta på sofflocket. Göra, uppleva, utvecklas. Så var min morfar och det är så jag kommer minnas honom. Det och hans skelande snälla ögon som ibland gjorde det förvirrat vid matbordet - vem var det han pratade med? Mig eller min bror? Vi skrattade ofta åt det. Nedan ser ni första mötet mellan morfar och Rocco och det är som att Rocco redan där lägger sig redo för att "ta blindtarmen". Käraste moffi, sov gott. Vi ses igen!
