Jag orkar egentligen inte skriva något om begravningen av morfar igår men jag känner eftersom jag delar med mig av det mesta så vill jag i alla fall berätta för er hur fint det var. Min käre morfar älskade skogen, han satte egna granar och träd, avverkade och arbetade och levde egentligen alla sina år med skogen. Därför gick begravningen i granens tecken, granen var överallt och ja, det var bara så fint. Morfar hade gillat det. På lunchen efteråt höll jag och min bror ett litet tal och jag är så glad att jag orkade göra det. Jag visste inte om jag skulle klara det men det gick om än inte utan tårar. Jag kan inte säga att jag var ett mönster-barnbarn som alltid hörde av mig eller som besökte morfar hela tiden men oj, vad han saknas mig. Han var så fin. Så snäll. Så stark. Så omtänksam. Det är viktigt med begravning, det är tungt och ledsamt men också otroligt renande. När jag skriver detta i samma hus som han själv är uppfödd så känns det ändå på något sätt att han sitter på sin stol och skakar på huvudet åt att jag är ledsen. "De ä väl ingen mening med de" skulle han sagt. Käre morfar. Och så vill jag tacka er läsare som orkar vara med mig både i det glada och det sorgliga. Tack!
