Hej kära bloggläsare - ledsen att det tagit ett tag att uppdatera er på läget i livet! I söndags fick vi hastigt lämna vårt kära Blekinge för att snabbt dra oss söderut och till Italien. Som ni vet så var vår plan att långsamt ta oss ner, campa och besöka lite olika länder på vägen ner - två veckor var planen - en välbehövlig semester för oss alla. Istället körde vi ner till Monterosso på två dagar.Anledningen är att vi på lördagen chockartat fick ett telefonsamtal från ambulansen här i Monterosso, där satt Simones bror med svärmor som hade svimmat av och slagit huvudet i marmorgolvet. Nu var de på väg mot La Spezia och sjukhuset för alla möjliga sorters röntgen och sy ihop bakhuvudet igen. Till saken hör också att Simones pappa sedan någon månad tillbaka redan ligger på sjukhus med konstaterad cancer i bukspottskörteln. Bara det har varit chock nog för vår familj och Simone har åkt lite fram och tillbaka för att hjälpa till och vara på plats. När svärfar senaste veckan haft några lugna dagar med förbättringar varje dag började vi lite sakta andas ut - då hände det här med svärmor. Så ni kan ju förstå oron, stressen, paniken och alla möjliga slags rädslor som pumpade genom Simones (och våra) kropp och det fanns bara ett alternativ såklart - att skrota alla planer och åka ner nu! Så nu är vi på plats - vi kom igår eftermiddag och har flyttat in hos svärmor och tar nu hand om henne. Hon är ändå förhållandevis pigg men har såklart ont, är otroligt trött och något förvirrad - hon minns ingenting från själva fallet eller vad som hände. Med svärfar är status såhär: man har lyckats operera och tumören är nu på analys så vi avvaktar det, däremot fick han genomgå ytterligare en operation då stygn inne i magen gick upp. Så det har varit stor påfrestning på hans kropp vilket skapar stor oro såklart. Hu. Ja, hörrni. Det var väl inte riktigt den här planen vi såg framför oss när vi planerade vårt år i Italien - men som vi alla vet, man kan inte planera och kontrollera allt så nu får vi göra det bästa av situationen och göra så gott vi kan. Förutom all oro och mental stress så måste jag säga att jag själv känner mig helkonstig - det är precis som om hjärnan inte riktigt hängt med på förflyttningen. Ni vet, kroppen och sinnet var inställd på ännu en lugn vecka i Blekinge med bad och böcker och sen mysa med familjen, spela UNO i tältet och kolla på solnedgång i våra nyinköpta tältstolar. Jag tänkte att det skulle ge mig tid att börja ta in att vi faktiskt flyttar nu, att vänja mig vid tanke - komma in i det nya "nuet". Plötsligt är ens kropp istället på det ställe vi nu ska bo på och det är som om resten av medvetandet är kvar i Blekinge. Så konstig känsla. Men såklart sekundär. Nu är viktigast att alla blir bra. Både jag och Simone vill tacka er alla för era fina kärleksfulla hälsningar vi fått på Instagram. De värmer otroligt ska ni veta. <3
