Efter det här inlägget så pratade jag och Simone lite (igen) om Sverige vs Italien och HERREGUUD jag förstår inte hur jag kunde missa att skriva om det som kanske är den allra viktigaste anledningen ändå - nämligen jämställdheten. Ni som läst den här bloggen ett tag vet ju att det är ett, tja, topp TRE (?) ämne här i bloggen. Och även om jag inte skriver ut ordet varje dag så hoppas jag att man som läser känner att jämställdhet ligger som en osynlig och härligt mjuk slöja över allt. Därför - otroligt knasigt att jag inte ens nämnde detta i inlägget då det naturligtvis är en otroligt stor del i att vi som familj anser att Sverige är det bättre valet. För även om det går framåt här i Italien så är man långt, långt efter när det gäller vissa grundläggande saker. Som en så tydlig sak som att min kära väninna blev degraderad efter att hon fött barn. Hon blev alltså av med sin tjänst och fick en sämre - något som jag lite naivt trodde inte hände längre. Eller det knasiga i det att här i byn är det bara pojkar som spelar fotboll. Tjejer får åka till en annan by och spela volleyboll eller kanske gå på gymnastik. Såklart är det också tydligare i en liten by på landet än i storstäderna där kvinnor jobbar med lika högprofilerade yrken som män - kirurger, advokater, diverse chefer osv. Men här i Cinque Terre är det påfallande många kvinnor som till och med efter universitetsutbildning kommer tillbaka hem och fastnar sen på lekplatsen med barnen medan mannen jobbar och knappt ser sina barn mer än vid middagen. Det är helt enkelt utan tvivel att båda våra barn, men såklart framför allt Essie, har en bättre chans till ett liv som hon VILL leva i Sverige än i Italien. Detta gäller även för Rocco eftersom han även här skulle tvingas in i en mansroll som han antagligen inte vill leva. Att vara en "känslig pojke" är inget som direkt uppmuntras. Nu låter det som att jag spyr galla över det italienska sättet - det vill jag inte göra och jag vill inte vara respektlös men det är utan tvekan så att Sverige ligger i framkant med dessa frågor om man jämför våra båda länder - vilket jag tror att ingen blir chockad över att jag säger. Det kanske inte heller är något vi i Sverige ska slå oss för bröstet för - det är liksom inte SKITSVÅRT att vara bättre än Italien på jämställdhet... För att avsluta vill jag peppa Italien med några bra saker man gör för sina barn: man nojar inte sönder sig själv kring "är jag en bra förälder" - det är ingen som överanalyserar sitt föräldraskap (ok, det kanske var bättre för föräldern än barnet men jag tror att även överanalysen kan vara kvävande även för barnen) man tar hand om varandra, det är storfamiljen for realz, stora barn tar hand om mindre barn på lekplatsen, alla får vara med, en mamma kan plötsligt få med sig 7 barn medans en annan går och handlar åt hela gänget osv. Inget knussel, man hjälps åt. Som en av er läsare så träffsäkert skrev "I Sverige upplever jag att alla familjer har en egen studsmatta på tomten och bara skjutsar till aktiviteter i varsin bil allihopa."Tål att tänkas på!! självbilden. Precis som att det inte finns någon hets om att vara den perfekta föräldern, så finns det ingen hets om att leva något perfekt liv. Träningshets, renoveringshets, shoppinghets, hälsohets, panik över ett extra kilo-hets, panik över att inte ha linneservetter till middagen-hets - all sån hets - finnes ej! Det kan ju bara vara bra för barnen så säg?
