Hej kompisar - "Åh kan hon inte sluta tjata om det där missfallet, nu går vi vidare" kanske ni tycker och känner nu men nej jag är inte riktigt färdig än. För oj vad det märks att vi behöver prata om det här!? Och kanske också att vi behöver göra något? Vad vet jag inte exakt än men det är tydligt att det inte kan få fortsätta såhär år in och år ut. Under helgen som gått har jag fått en inkorg full av berättelser och många säger samma sak: jag fick åka hem själv, ligga på badrumsgolvet och blöda ut mitt barn, fick ingen hjälp med det mentala, fick inget återbesök. Alltså. Jag blir TOKIG!? Hur kan vården fela oss kvinnor om och om igen!? Det är en praktskandal. Och det får bara inte fortgå såhär. Jag håller på att filar på någon form av plan eller statement kring det här - men kom gärna med tankar och idéer på vad man kan göra!! Jag tänkte att jag skulle dela lite av era tankar som kommit den här helgen. Jag tycker att alla berättelser förtjänar att lyftas upp tusen gånger om men väljer ut några som sammanfattar mycket av det ni sagt. Det här verkar vara SÅ vanligt. Man får på sin höjd hjälp med det fysiska, att se till att allt blöds ut (detta gäller ju även vid abort) men ingen bryr sig om hur man mår EGENTLIGEN!? Var finns samtalet, var finns erbjudandet om mer mentalt stöd, var finns diskussionen kring vad som sker om man blir gravid igen? osv osv i en evighet... Det här är också otroligt vanligt. Vi kvinnor tar på oss skulden för ett missfall. Så förutom att bära på en otrolig sorg och ett trauma så bär vi också skulden, besvikelsen och skammen. Det kan inte nog sägas: det ÄR inte ditt fel att det händer. Och även det här hade man ju inom vården kunnat snappa upp om man bara kunde fokusera liiiiiiite lite på det mentala om inte bara på det fysiska. Helt ärligt - till och med jag som är noll procent psykologiutbildad fattar ju att man inte mår bra mentalt efter ett missfall och att man kan behöva stöd i det här!? En annan sak som kommit upp är det här: missunnsamheten och sorgtävlingen. OBS det har inte på något sätt varit många av dessa meddelanden men de har funnits. Och såhär: jag förstår till 100% att man kan bli missunnsam, kritisk och cynisk om man kämpar med att bli gravid och är ofrivilligt barnlös. Det är inte alls konstigt att det svider i ögonen på dem som inte har barn och ser mig som har TVÅ gnälla över att jag är så ledsen. Jag fattar det och jag har tänkt så otroligt mycket på hur tacksam jag är över våra två barn och hur ont det måste göra hos dem som kämpar så hårt. Men. Och det här tror jag är viktigt. Det går inte att tävla i sorg. Det finns alltid någon som har det värre här i världen men det betyder inte att man inte får bli ledsen. Det finns plats för alla. Det blir inte mindre smärtsamt för någon annan om jag också sörjer. Snarare kanske det blir lättare för oss alla om vi kan dela smärtan i någon slags gemensam förståelse.
