Så är det klart. Jag har, i alla fall för tillfället, lagt fotbollstränarkarriären på hyllan. Ni minns kanske att vi velade lite fram och tillbaka här hemma. Essie var inte så sugen på att spela men när hon väl spelade var det ett stort leende på läpparna. Hur mycket ska man som förälder pusha och hur länge!? Och nu har vi kommit fram till att vi släpper det. Vi testade ett tag att byta lag till "vita laget" - det finns 6 olika lag i Essies åldersgrupp i klubben och plötsligt insåg hon att det var flera tjejer från hennes klass i det vita laget och plötsligt var det "NU VILL JAG SPELA FOTBOLL VARJE DAG!" och jag kände hoppet! Sen kom det en match och då åkte hoppet ner i botten igen och nu efter sommaren är hon verkligen inte sugen alls. Hon kan tänka sig träna men inte spela match och det är ju såklart okej, men jag kände att om läget var "jag kan tänka mig" så kändes det inte helt rätt heller. Då är det bättre att hon testar på lite annat och se om hon hittar något som hon tycker är superdupermegakul istället. Och, hon är ju fortfarande liten - det är testa-på-läge på allt så nu ska vi köra simning (vilket vi redan vet att hon älskar) och gymnastik i höst! Och kanske cirkus eller akrobatik? Det känns ändå, oväntat nog, skönt att släppa fotbollen. Det är ju inte roligt för oss föräldrar att tjata fram en pepp som inte finns och det är absolut inte roligt för henne att tjatas på. Så, släppt! Skönt. Nu ligger familjens stora fotbollshopp till Rocco. Press press press. Skoja.
