Nu är det inte länge kvar tills vi har planerat att åka hem till Sverige igen - och många av er har undrat: vad vill barnen? Vill de åka hem eller har de rotat sig i Italien och vill stanna? Och ja, det finns inget enkelt svar på den frågan. Precis lika lite som jag och Simone vet säkert var vi vill bo lika lite vet de. Men Essie har hela tiden sagt att hon vill tillbaka till Sverige och skolan hemma - detta grundar sig framför allt i att hon tycker att skolan här är alldeles för jobbig med sina överdrivet många läxor och hårda lärare och jag förstår henne. I övrigt älskar hon livet här - den frihet hon upplever här är svår att få till i Stockholms förorter. Som förälder upplever jag också att hon och hennes jämnåriga är barn längre än kids hemma i Sverige (generellt). Man leker massor över åldersgränserna både med äldre och yngre och det finns en trygghet här i lilla byn. Rocco har under hela tiden fram tills de senaste månaderna också sagt att han vill hem till Sverige men han har mest längtat efter sina leksaker och sitt hus. De senaste månaderna har han dock mer och mer insett att han vill stanna här. Han har sitt lilla gäng han alltid leker med, han har också så mycket frihet här och springer och leker hejvilt. Det är också en enorm trygghet för honom (och för Essie) att efter förskola/skola så ses alla i lekparken och så leker man där tills det är middag. Rutiner - barn älskar ju det! När jag skriver att båda vill/e åka hem så menar jag inte det som att de har varit ledsna och vill härifrån utan mer att när frågan har kommit upp om man vill stanna eller ej så har vågskålen alltid tippat åt Sverige, nu börjar det blir mer osäkert. För en förälder är det hjärtskärande att se på när barnen är som lyckligast här, med vänner mitt uppe i en lek, att då tänka "jaha nu ska vi snart dra dem ifrån det här". Det känns liksom helt omöjligt och jag har verkligen haft jobbiga tankar kring det här under våren. Simone är bättre på att tänka positivt kring det och ser det mer som att barnen har en otrolig möjlighet i livet att ha fler än en plats i världen som de känner som hemma och som en trygghet. Det är något jag försöker tänka mer och mer på för att hindra mammahjärtat att helt brytas itu av allt det velande fram och tillbaka. För hur ska jag kunna veta vad som är bäst för mina barn i det långa loppet? Här och nu, ja. Men sen? Svårt.
