Del 2 av min resa till Kambodja. Läs del 1 av min resa till Kambodja här. Kambodja är vackert. Darrande hett. Vid Meckongfloden tornar sig Phnom Penh upp. Det är en stökig och larmig stad. Tuk tuks som tutar, en hel familj på en liten scooter kör förbi. Vid vägkanten sitter kvinnor och lagar mat i sina gatukök. Bredvid bygger Porsche en ny visningsbutik och Mariott Hotel har en byggarbetsplats lika stor som ett helt kvarter. Byggkranar samsas med grönsaksmarknader. Vi mellanlandar snabbt på hotellet för att sen direkt åka till H&Ms kontor för vår första genomgång. Vi får veta hur allt funkar. Vi lyssnar, antecknar. Genom H&M-personalen känns allt som vilken arbetsplats som helst - har jag ens rest till ett annat land? Allt är intressant och jag blir många gånger imponerad av hur mycket man lyckats åstadkomma under relativt kort tid. Den brinnande frågan återkommer vi dock till om och om igen: Tjänar de arbetande tillräckligt mycket pengar för att klara sig? Ingen vill svara. "Det är inte upp till oss att svara på det - det måste arbetarna själva göra". Hm. Efter att ha frågat tillräckligt många gånger på olika sätt utan ett riktigt svar får vi klart för oss att imorgon kan vi träffa arbetarna själva och fråga dem direkt. Det låter bra. Jag förstår ändå att en anställd på H&M inte i H&Ms namn kan svara på en sån fråga. Kanske skulle hen kunna svara på det hemma på söndagsmiddagen med familjen - men på en pressresa? Inte lika glasklart. Ok. När dagen är slut är också jag helt slut. Vi har rest en hel natt och jag sov en timma om ens det. Jag hann äta middag - och en tarantella-spindel (det är sant!) innan jag dråsade i säng och sov i hela 6 timmar. [caption id="attachment_1797585" align="alignnone" width="900"] Anteckningsblock fullt med tankar och ord.[/caption] Vi träffas tidigt och åker sen buss i cirka 30 minuter genom stadens marknad och senare ut på bebyggd landsbygd där många industrier tornar upp. På vägen ser vi lastbilar med öppna flak med över 50 personer på, på väg till jobbet. Det här är en av svårigheterna med att ansvara för anställda i ett land där trafiksäkerhet inte är prio 1. På fabrikerna utbildar man sina anställda i hur man tar sig tryggt till och från jobbet. Inte för att det verkar efterlevas men ändå, gott att man försöker.. Vi välkomnas till en av fabrikerna med glada miner och förväntansfulla ögon. Det är tydligt att man planerat för vår visit och att man är stolta över att visa upp sin fabrik och vad man tillverkar här. Ena sidan av mig tänker "hmm, polerad yta?", andra sidan tänker "vem som helst som ska visa upp sin arbetsplats för pressen skulle ju le och visa upp sitt bästa jag?". Fabriken vi besöker heter Roo Hsing gör denim och är en "mitten-fabrik" enligt H&Ms egna graderingssystem. Alltså en fabrik som inte är den bästa men heller inte den sämsta. Alla fabriker genomgår en hyfsat rigorös check-lista (nämnda Code of Conduct ovan) för att kunna uppnå de krav som H&M har på sina leverantörer. Listan innehåller allt från löner, till branddörrar och hälsoförmåner. Är man en mitten-fabrik så uppnår man alla de krav man ställer men man är inte bäst i klassen på allt. För att hamna längre ner på listan så är man antingen en helt ny fabrik som måste bevisa sig eller så har en etablerad fabrik under året fått en anmärkning på något som gör att man halkat ner på listan. Innan vi får gå runt i fabriken får vi en mindre föreläsning om hur man jobbar här. Cheferna är otroligt stolta när de berättar om alla kurser de anställda får gå. Allt ifrån hygien-kunskap, till första hjälpen, till hur man blir fackligt aktiv. En kurs handlar om sexuella övergrepp på arbetsplatsen. I svallvågorna av #metoo var vi många som insåg hur vanligt sexuella övertramp är och hur vi som kvinnor liksom tar dem för givet på klubben, på jobbet, på skolan och på stan. Precis samma är det här. Både kvinnorna och männen får aha-upplevelser när de inser vad som faktiskt är sexuella trakasserier. Alla lika, alla olika. [caption id="attachment_1797586" align="alignnone" width="900"] Bild från utbildning kring sexuella trakasserier[/caption] Sen går vi igenom fabriken. Det ser ganska exakt ut som man tänker sig att en industri ser ut. Rader och rader av maskiner, kvinnor som syr och syr och syr. Män som styr lite tyngre maskiner. Lysrör och tyger. Det slår mig faktiskt att det här skulle kunna vara en fabrik i vilket land som helst. Full aktivitet, full produktivitet. Att jobba på ackord ökar takten. Det är ett monotomt jobb. Dag ut och dag in sitter de vid samma maskin, syr på samma sömmar, syr, syr, syr. Till synes ett textilberg som bara blir högre. Hade vi bytt plats hade jag blivit galen. Och det är väl egentligen här jag känner mig som mest priviligerad och lite skamsen när jag går runt och möter dessa människor. Jag är uppvuxen i ett land där möjligheterna har varit enorma, där en kan prova på lite det där och lite det där andra, där jag kan ta ett sabbatsår om jag känner att jag behöver "tänka lite". Det finns garanterat lika många drömmare i den här fabriken som det finns här där vi bor, bara det att möjligheterna att förverkliga dem inte är lika stora. [caption id="attachment_1797592" align="alignnone" width="900"] Långa rader av arbetare och långa rader av plagg.[/caption] Men. Därmed inte sagt att alla som jobbar på textilfabrik är olyckliga och vantrivs. Självklart finns det dem som gör det också, men dem vi möter jobbar hårt och ser på sin uppgift med fokuserad blick. Det här är också deras chans att skapa sig ett bättre liv, att tjäna pengar. Till slut får vi sitta ner med två kvinnor som jobbar i fabriken. Vi får göra det utan att deras chefer eller representanter för H&M är i rummet. Däremot krävs mötet en tolk, så jag kan aldrig vara 100 procent säker på att allt som sägs är deras fria ord. Men jag upplevde ingen hotfull stämning eller osäkerhet i deras agerande. Så. Vi träffar Tep Pisey, 40 år och Chat Mahara, 30 år. Den ena är ensamstående med två barn. Den andra gift med ett barn. Båda trivs i fabriken och är glada att de har ett jobb. De är båda medlemmar i facket Kärnfrågan: Hur mycket tjänar du och är det tillräckligt? (Slut på del 2 - i del 3 får du svaret, läs det här!) Läs del 1 av min resa till Kambodja här.
