https://www.youtube.com/watch?v=sY8gUtyeAKE En av de bästa komedier som någonsin gjorts är, enligt mig, En Prins i New York. Det spelar ingen roll att jag numera kan den utantill så pass att jag kan följa med och säga replikerna själv, den är ändå lika kul. Så ni förstår peppen på att det nu äntligen skulle komma en uppföljare. Pepp med vissa restriktioner förstås, för vi vet ju alla hur det brukar vara med uppföljare och dessutom, hur skulle man kunna göra denna ikoniska film rättvisa? Well, det gick ok får jag nog ändå säga. Men antagligen bara för att man är en gammal nostalgiker som liksom skriker rakt ut när alla skådisar och karaktärer samlas igen. Och när man dessutom får en liten sekvens där En Vogue och Salt N'Pepa sjunger tillsammans, ja herregud vad det hoppades i soffan. Men själva storyn då? Tja, det är en helt okej mys-komedi med väldigt få riktigt komiska inslag. Det är som sagt mest scener som flörtar med oss som älskade ettan. Men det riktigt stora MEN:et som gör att man blir.så.trött på amerikansk film ibland är att det inte kommit längre i sitt genomtänk. Det börjar bra då man snabbt inser att Prins Akeem nu har gift sig med sin Lisa och fått tre barn - alla döttrar som är mäktiga på alla olika sätt: smarta, coola, duktiga krigare, atletiska och allt det där som typ alla kvinnor redan är men whatever. Här skulle man verkligen känna att det här är supergirls. Och en av dem är då tronarvinge men helst inte eftersom hon inte är en pojke. Men oj man får veta att Akeem kanske trots allt har en son - i Queens, New York. Så nu måste han naturligtvis åka dit för att föra honom tillbaka och ta över sin rättmätiga plats som kronprins. Eftersom det är tradition. Man visar tydligt på orättvisorna i gamla seder och bruk och det sjuka i att en kvinna som tränats för en position sedan hon föddes sätts åt sidan för en man utan några som helst kunskaper och erfarenheter. Man är tydlig med att det egentligen inte är acceptabelt. So far, so good. Men - om man nu då verkligen vill ge kvinnan en större position i Hollywood, ja då kanske vi som tittare nu skulle få följa med på kronprinsessans story en stund och inte ägna hela filmen åt storyn mellan far och son. För även om problematiken i filmen kan andas lite feminism så handlar 99% av filmen ändå uteslutande om män. Så, dags att vakna nu Hollywood och läsa på lite om Bechdel-testet. Så dessvärre satt jag mestadels av filmen och irriterade mig på den här mycket större orättvisan. Annars var Leslie Jones en av filmens stora behållningar, som alltid.
