Så var denna underbara skidvecka över. Vi är hemma igen och har haft en enormt stillasittande helg med förkylning och nyhetstittande. Det är en konstig känsla att njuta av fjällen i full solprakt med sina bästa vänner samtidigt som kriget brinner runt hörnet. Hur navigerar man i det liksom? För min del har det varit att köra på och däremellan få lite känslochockar som för min del mest har inneburit ilska. Ilska mot en fullständigt galen man som återigen förstör för så många. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till allt här i bloggen. Ena delen av mig vill stänga ner allt och låta nyheterna dominera media, en annan del inser ju att livet fortgår för oss som inte lever i krigsområde, vi som har privilegiet att bo i ett land som inte upplevt krig på många århundraden. Våra jobb fortsätter, våra barns liv fortsätter, våra liv tuffar på. Det är orättvist, som fan. Jag tänker att livet måste fortsätta - vi kan ju inte göra annat. Vi kan stötta, hjälpa, protestera och göra allt i vår makt att göra. Och vi måste fortsätta leva. Så vi kan stötta, hjälpa, protestera och kämpa. Så bloggen kommer fortsätta, hyfsat, som vanligt. Ni får gärna komma med era tankar kring det här! Vi lämnade Idre i lördags morse - packade ihop oss och låste dörren. Det hade känts otroligt vemodigt om det inte vore för att jag på fredagen blev helt sänkt i en förkylning och ni vet hur man känner när man blir sjuk på resa - man vill bara hem. Jag fick en kommentar på Insta som löd "det är så härligt att du inte är så influencer-perfekt, med stökig stuga och allt" - och jag blev först glad sen funderade jag på om jag borde bli förnärmad, haha. För det var lite av en backhanded-komplimang (även om den inte var menad så!). Men slutade i att jag blev glad - för jag är ju ingen perfekt influenser med filter, photoshop och kliniskt snygga flöden. Jag är inte heller en perfekt människa. Och det vill jag heller inte vara. Eller, vem kan det? Omöjligt. Så den kommentaren var ganska spot on för vad jag är och vill vara - en lite mer avslappnad variant av influenser där absolut inget bör vara perfekt. Här har vi två stolta barn som hade avslutning på skidskolan i fredags - de fick medalj och diplom och sen firade vi med lunch i backen. Mamman brast absolut ut i tårar när alla skidledare låtsades förlora i dragkamp mot barnen. Japp. På hemvägen skulle vi slänga skräp och källsortera och jag slogs av hur lat mänskligheten kan vara. Ni ser hur överfulla de två närmsta tunnorna är? Jag kan säga att alla de andra, två steg längre bort, var helt tomma. Höjden av lathet att inte ens bemöda sig att gå två extra steg för att slänga SITT skräp. Behöver jag påpeka att folk också slänger lite vad som helst i tunnorna? Hur svårt kan det vara.Slut på rant. Hoppas ni får en härlig vecka mitt i allt detta som pågår i världen!
