I söndags hade vi bestämt att vi skulle ha en Essie-dag vilket alltså är en dag där Essie skulle få vara ensam med båda sina föräldrar utan att ha lillebror med. Det här är inget vi brukar göra men hon har några gånger på senare tid frågat om det så då tänkte vi att vi kunde passa på nu när vi hade perfekta barnvakter till Rocco på plats. Vi tog tåget till Genua (igen) och åt pizza på restaurang där hon stolt fick beställa en hel Coca-Cola själv (hon har bara fått smaka hittills) men det slutade med att hon bara drack bara ett halvt glas (yey!). Sen gick vi på fotboll, också det för första gången i sitt liv - och jag är så impad att hon lyckades följa med i spelet och hålla energin uppe i 2x45 minuter utan att tjata om att göra något annat. Jag minns när jag själv var barn och följde med mamma på fotboll (pappa spelade), jag tror inte jag satt stilla en sekund då. Kanske hade det varit skillnad om hon hade träffat kompisar på plats vilket jag gjorde i mitt fall men ändå, hon verkade genuint intresserad. Hon ställde smarta frågor och hejade på Albin (Ekdahl som spelar i Sampdoria som är pappa Simos lag) och höll tummarna för att Samp skulle hinna göra fler mål - det hann de inte. Det var också så kul att försöka förklara spelets regler så att det skulle låta rimligt för en 5-åring. Vi skippade offside-regeln men förklarade varför man ibland kan få gult kort. Det var intressant men hon blev ändå lite orolig för att spelarna kunde vara oschyssta när de spelade, tänk om de skulle börja slåss? Att en femåring tänker så och blir rädd - ja, tänk om alla spelare där ute tänkte på det och agerade som om hela publiken vore 5-åringar. Tänk till exempel om alla som spelade hockey tänkte på det...? Vi hade självklart kittat upp oss i kläder värda en match i Italien för är det något som är härligt här så är det att ALLA bär lagets färger på ett eller annat sätt när man går på match. Det spelar ingen roll om du står i klacken och är 20 år eller om du är en mormor på 85 år - du har på dig något som visar vilket lag du håller på och tillhör. Det tycker jag är riktigt kul och skapar en extra stämning när man vandrar mot stadion. Så glad över att ha skapat en gnutta fotbollsintresse hos vår dotter som efter denna dag sen somnade gott i mitt knä på tåget hem. Inte bara för att det är roligt med fotboll men också för att jag själv fått så mycket av sporten - vänner för livet, respekt för min egen och andras kroppar, en gemenskap, vinnarskalle och att inse att jag måste göra min del för att resten av laget ska funka. Helt ovärdeligt och kan appliceras på alla delar av samhället.
