I tisdags var vi på Friends arena för att kolla på Sverige Brasilien och jag har nog aldrig riktigt i mitt liv trott att detta var möjligt men vi är här nu. Jag grät flera gånger på läktaren, det är sant, på grund av: 33 000 personer på läktarna för att se Sveriges damlandslag spela en vänskapsmatch - fy fan jag får tårar i ögonen av att skriva det nu. Som man som flicklagsspelare och damlagsspelare fått kämpa. Fan vad vi fått kämpa. Aldrig någonsin togs vi på allvar, aldrig någonsin hade vi något att säga till om. Trots att vårt damlag spelade i mycket högre divisioner än klubbens herrlag så var det aldrig någon som brydde sig, inte publiken, inte klubben. Jag kan inte fatta att det är sant - jag är så otroligt otroligt stolt och glad över att vi äntligen upptäckt att tjejer kan spela fotboll. Och bra sådan. Och vi vill se det. Vi betalar för att se det. Flickor som pojkar. Kvinnor som män. Det är så stort, så otroligt stort och för en ex-spelare känns det i hela kroppen - all frustration genom åren, att som liten flicka nära en önskan om att få bli pojke så att jag skulle få vara med och spela på samma villkor. Fy fan, förlåt att jag svär så mycket men tårarna bränner och jag har svårt att finna orden. Det sved då och det svider nu. Men att sitta på Friends Arena tillsammans med 33 000 andra och skrika fram ett landslag som spelar underhållande fotboll och som gör tre sanslöst snygga mål - det var otroligt. Och det som gjorde publikrekordet extra underbart var att se så många pojkar, pappor och farbröder som var där. Det var absolut övervägande unga tjejer på läktaren, massor av fotbollslag som var där för att se sina idoler (tänk, idag har tjejer idoler i damlagen och inte bara i herrlagen!). Men det var MÅNGA pappor som var där med sina döttrar och söner, det var till och med gäng av bara män, jag såg ett helt pensionärsgäng på 6-7 äldre farbröder som satt där och hejade på. Det är ofattbart stort. "Samma" personer som tidigare muttrat "tjejer kan inte spela boll" är nu sportens största supporters. Och det gör mig så hoppfull. Ett annat oerhört viktigt plus för denna match är läktarkulturen. Jag tror knappt jag såg en endaste polis på hela kvällen, inte en full eller påverkad vuxen, inte ett endaste burop. Det var hejarramsor, det var vågen, det var fest. Det hade varit intressant att se notan för polisen för den här kvällen kontra en helt vanlig typ AIK-match. Det här var fotboll som den bör vara - öppen för alla, utan hat, hot och svineri. Bara kul, bara pepp för sitt lag, bara schysst attityd. Tänk att det går? Så TACK Sveriges bästa landslag för allt ni gjort för sporten, tack för allt ni gör för våra barn, tack för att ni uppfyllt en dröm jag aldrig trodde var möjlig. Ni är för alltid hjältinnor i mitt liv. Vilken underbar fotbollssommar det kommer bli!
