Veckorapport från den gravida, vecka 15! Ångesten över KUB-test och annat börjar så smått lägga sig. Jag tyckte det var jobbigt att göra det första ultraljudet och KUB-testet även när jag var gravid med Essie men då var jag mer orolig för att det var "tomt" i magen eftersom jag varken kände något eller mådde annorlunda. Den här gången har jag haft alla möjliga symptom hela tiden, främst illamående och trötthet, som har förvissat mig om att det växer något därinne. Så nu var oron för KUB-resultatet mer i fokus. Chocken då när man får resultatet och det är milslång skillnad på siffran från förra gången och siffran nu. Jag tror vi hade något på 4500-nånting med Essie, nu var siffran så låg som 358. Jag blev livrädd. Ändå anses det som ett helt okej nummer och inget man går vidare med. En viss förtröstan fanns ju i det, men den största kom mer av nära vänner som berättar att de haft en siffra på över #18000 och ändå fick de ett barn med down syndrom. Det är så slumpmässigt det där. Men det är läskigt hur drastiskt allt i kroppen ändras på tre år. En annan stor STOR skillnad är hur magen ser ut den här gången kontra förra. När jag var i femte månaden med Essie såg jag ut som nedan. Bilden är tagen på ett stökigt hotellrum i Los Angeles och jag kände mig inte alls gravid. Jag tränade mycket, joggade tre dagar i veckan och hade ingen mage att räkna med. Tror jag köpte min första mammabralla i sjätte månaden. Nu...ojoj, jag känner mig som en plufsboll, har knappt orkat träna ett skit, magen kom direkt om än utan någon direkt fin form, mammabrallorna åkte på redan förra veckan. Jag visste ju att det skulle vara skillnad, alla säger ju det, men oj, jag är verkligen förundrad över hur kroppen förändras! Saker som är bra med vecka 15: det verkar som att illamåendet har slutat nu, peppar peppar. Jag har lyckats träna två gånger den här veckan, jahoo. Saker som är sämre med vecka 15: illamåendet verkar ha blivit ersatt med huvudvärk. Absolut inte varje dag men någon gång då och då och det är ju helt sinnessjukt jobbigt. Alltså ni som lever med migrän, fy fan, vilka hjältar ni är. Det är ju vidrigt!!
