Gravid vecka 30: Aurorasamtal. Jag var på det idag, kom precis hem. Här kan du förresten läsa lite kring varför jag känner behov av ett aurora-samtal, du kan också lyssna på Vattnet går där jag berättar mer ingående. Det började med att jag var lite sen, såklart, stressad, svettig och törstig möts jag av en barnmorska som pratade väldigt lågt så det var svårt att höra vad hon sa men hon var väldigt fin och vänlig. Ut ur rummet kommer också en kille, en som höll på att utbilda sig till barnmorska. Ooops tänkte jag, inte så peppad att sitta och gråta framför TVÅ personer och av någon anledning helst inte en man. Men jag sa inget, förstås, för det gör jag aldrig utan anser att högre syften som tex utbildning och andras välmående och känslor är viktigare än mina egna. Något att jobba med förstås. För det är ju inte klokt egentligen. Man kommer in till ett samtal som kan vara ett av de känsligaste man har i sitt liv om man inte går i annan terapi eller har varit med om något annat traumatiskt och så möts man av två okända personer som mumlar något om att "han är också med idag". Jahapp. Det tar 1 minut inne i rummet så börjar jag storböla. Bara att höra orden "berätta hur du känner" i relation till förlossning är tydligen en enorm trigger och som barnmorskan sa "det ligger verkligen precis på ytan". På något sätt är det fint, att känslorna ändå ligger däruppe på ytan och inte gömda under ton av förnekelse och ignorans. Men ändå. Killen satt och nickade, barnmorskan tog varsamt på mitt knä. Och så grät jag en stund. När jag sen lyckades lugna ner mig och faktiskt prata lite också så kändes det helt okej att prata med båda två och att den ene var en man spelade verkligen ingen roll. Dessutom var han ganska lik han som spelar Elijah i Girls så det kändes också lite avväpnande. Knäpp man är. Jag vet inte hur mycket det här samtalet gav i slutändan. Jag kände mig lyssnad på och vi gjorde en liten plan för hur jag kommer vilja ha det, men hur stor roll spelar det att någon lyssnar på en inför en förlossning om det ändå går åt helvete när det väl är dags? Om min plan att ha si eller så och få extra hjälp med si eller så ändå slutar i för lite personal, igångsättning och narkosläkaren med epiduralen är fast på annat viktigt narkosande eftersom narkosläkare anser att lägga epidural är trist och töntigt? Jag vet inte. Jag inser också ju mer jag tänker på det att min förlossningsrädsla mest av allt grundar sig på en rädsla för döden. Jag är så oerhört rädd för döden och har alltid varit. Alltså så rädd att jag fort som fan stänger den dörren, låser och kastar bort nyckeln så fort minsta tanke på döden kommer upp. Det finns inget läskigare. Och nu när man är mamma har den rädslan blivit ännu starkare. Tänk om jag skulle dö? Och lämna Essie? Det går ju inte. Stäng, lås, bort. Vi ska ta en träff till innan förlossning och prata mer men helt ärligt så vet jag inte vad de ska säga som jag inte redan hört tusen gånger innan från vänner, mamma, MVC och gäster i min podd. Men jag går ändå, kanske hjälper det något. Har du upplevelser av aurora-samtal? Berätta gärna! Saker som är bra med vecka 30: Helt relaterat till att jag är gravid - men våren är fanken här. Stockholm har badat i sol de senaste dagarna och det är typ "varmt". Ja, inte varmt, varmt, men ni fattar. Det gör ju ändå något med sinnesstämningen och framför allt så får det mig att inse att maj inte är så långt borta. Saker som är mindre bra med vecka 30: Jag vet inte om det är en fas i graviditeten eller bara ett sammanträffande men jag har sovit extremt dåligt de senaste nätterna. Vrider och vänder på mig, kan ligga vaken i timmar. Inte kul och inte bra. Gruset i ögonen är konstant. Någon som känner igen sig? Övrigt tips: toppen jag har på mig på bilden är faktiskt en amningstopp från Boob - fin va? Finns här.
