Gravid vecka 18: Så kan man då till den där veckan då det där ultraljudet skulle ske. Hur bra ultraljud än är så hatar jag det. Jag var så oerhört nervös inför - vad skulle de hitta? Skulle något vara fel? Skulle de se nu att det är en ödla i magen och ingen bebis? Typ så. Ville helst inte gå alls, inga nyheter är bra nyheter liksom. Men så låg jag där på britsen med Simones hand i min och hörde barnmorskan (är det väl?) berätta om fina ben, bra mått på det och det, fyra rum i hjärtat och vips var det över. Allt såg bra ut. Puh. Och så till den där sista grejen.... Hello penis! Det var mer än tydlig för alla som såg bilderna att det är en pojke som simmar runt därinne i magen och det känns... konstigt. Faktiskt. Både jag och Simone hade trott och tänkt att det skulle bli en flicka till. Att det nu blir en pojke är ärligt något jag måste smälta. Kanske låter konstigt och fel, och det är ju inte som att det kommer spela någon roll i slutändan, men jag hade någon slags dröm om systerskap, bästa vänner i vått och torrt och så vidare och så vidare. Jag vet att många av er nu säkert kommer tycka att jag är helt dum i huvudet som ens säger det högt, för det får man ju inte, man "får" ju inte önska sig ett kön. Och att man ens kan vara picky när man har turen att kunna få barn. Jag hör er och jag förstår vad ni menar. Men nu önskade jag det i alla fall och så är det med det. Alla har rätt till drömmar oavsett utgångsläge och dessutom, tjejer är ju bäst liksom. Men - huvudsaken är att allt står rätt till i magen och tids nog så ska jag väl lära mig förstå det manliga könet ändå, haha. Saker som är bra med vecka 18: Det känns lite som att allt har stabiliserats nu? Fick iofs tillbaka min lilla förkylning i samma stund som jag landade i kylan igen men den är inte alls lika förlamande och jobbig som sist. Jag känner mig frisk och utan krämpor och jag hoppas, hoppas, hoppas att det kommer fortsätta så en bra period framöver. Saker som är sämre med vecka 18: Nu känns det som att veckorna segar sig fram alltså. Fram till vecka 16 tyckte jag det gick fort som satiken men sen är det precis som det blivit någon form av "dödläge". Skulle det inte kännas som att tiden rusade när man var gravid för andra gången? Mjäe inte just nu i alla fall.
