Ojojoj, så många fina ord, grattis och hurrarop en liten växande mage kan få. Lilla plommonet blir ju alldeles bortskämt. Vi är så tacksamma hela familjen, så fina ni alla är. Så. Ska vi ta det från början? Jag tänker nämligen att jag ska bli lite bättre på att berätta om min graviditet den här gången. Förra gången var jag nog inte helt med på banan rent psykiskt för att kunna dela med mig, men den här gången känns det mer, tja, "på riktigt" liksom. Ganska tidigt efter att Essie kommit så kände vi att vi ville ha fler barn, syskon till Essie ja visst men vi har banne mig sugna på en hel klan. Tänk Kardashian. Så himla härligt att ha så många syskon liksom. Enda kruxet var att jag verkligen, verkligen inte ville vara gravid igen. Dels tog det ett tag för mig att komma över min förlossning, jag mådde dåligt av den. Dels tog det ett tag för oss att få sova en hel natt igen, cirka ett och ett halvt år, och när man väl fick, ja då behövde vi inget annat på ett tag. Men sen började vi prata om det här på allvar igen. Så vi beslutade att köra. Första gången vi blev med barn (med Essie) så tog det 7 dagar så vi visste att det kunde gå snabbt samtidigt som jag blivit några år äldre och ja, vem vet liksom. Ganska snabbt började jag känna förändringar. Brösten växte, typ en hel storlek, jag kände mig trött och ibland yr. Jag måste ju vara gravid!? Men det var fortfarande någon vecka till mens så testen visade såklart negativt. Så störigt. Än mer störigt var att mensen kom. Men? Alla mina symptom då? Jag fattade ingenting. ÄNNU konstigare var att jag två veckor efter vanliga mensen fick en till exakt likadan mens. Och två veckor senare en till. Alltså en mittimellan-mens. Jag började ana att jag kanske fått ett tidigt missfall. Det måste ju vara förklaringen. Så vi körde på igen. Jag passade också på att boka en gyn-undersökning. Jag ville gärna se så allt såg normalt ut med tanke på ålder, eventuellt missfall osv. Allt såg bra ut, sa läkaren. Fint! "Vill du kolla äggreserven också?". Hmm. Ja, det kanske kan vara smart. Ett blodprov och en vecka senare skulle jag få veta hur mycket ägg jag hade kvar i min gamla (typ) kropp. Via mail (!!!) från läkaren fick jag veta att jag hade oerhört låg äggreserv, 0,06, "så det kommer bli svårt att bli gravid, ha en fin dag". Ehh...!?! Via mail fick jag alltså veta att jag antagligen inte kunde bli gravid på grund av en siffra jag inte förstod. Jag skrev tillbaka och frågade om han kunde förklara - vad betydde siffran, vad hade vi för alternativ, vad BETYDER DET!? Han maila tillbaka "Tråkigt att du blev ledsen, det finns äggdonation". Okidoki, tack för hjälpen snälle och meningslöse herr läkare. Jag grät i cirka tre dagar tills vänner och familj lyckades övertyga mig om att det finns massor av saker man kan göra för att hjälpa äggproduktionen. Jag började slicka mina sår och ytterligare tre dagar senare gjorde vi plommonet i magen. So much för den läkardiagnosen liksom. Det man som läkare också skulle kunna förklara istället för att man ska behöva googla sig fram till det är att det ju faktiskt bara krävs ett bra ägg och en spermie för att göra ett barn. Så, IN YOUR FACE på den. Vi åkte till Italien och återigen började jag känna yrsel, trötthet och svullna bröst. Den här gången trodde jag dock att jag var sjuk, för jag skulle ju inte kunna bli gravid. Mensen kom inte, men den var nog bara sen. Jag kan ju inte bli gravid. Jag smuttade på vinet på restaurangen på Sicilien, inte för att jag kunde bli gravid, men tänk om? Till slut tog vi i alla fall ett test, jag ville egentligen inte för jag var ärligt rädd för att om jag nu inte var gravid (för jag kunde ju inte) så måste det betyda att jag är allvarligt sjuk. Hela kroppen var liksom förändrad. Men så: Det VAR något därinne. Jag grät, Simone skrattade, jag trodde inte på det först medan Simone aldrig riktigt tvekat, bless him. På något sätt är jag ändå glad över de där dagarna av gråt och misströstan, för de fick mig att förstå hur himla mycket jag verkligen ville ha fler barn. Jag har mått illa som jag aldrig gjort, varit tröttare än aldrig förr och varit förkyld i ja, sex veckor nu. Men det är värt varenda sekund. Vi har ett friskt barn som växer i min mage och det känns fantastiskt! Vi är så glada och förväntansfulla och jag är SÅ oerhört nöjd med att det är november nu och det är helt okej att bara ligga hemma och inte göra någonting. I alla fall så länge Essie inte vill ut och leka. Puss på er!
